Justering? Springprotes…

Jag var inne för att få springbenet justerat, de tog och ställde om vinklarna lite för att det skulle kännas kortare. Men deras inställning var att det skulle vara längre och att det var en vanesak. Dock argumenterade jag att det måste gå lättare att lära sig rätt teknik om man inte är rädd att snubbla hela tiden. Detta i sin tur ledde till att vi tittade på distanser och sätt att få tillbaka längden igen om vi skulle kapa för mycket. Det visade sig inte vara ett problem, men man ville vänta tills jag fick rätt hylsa… Som de skulle fixa till nästa gång.

Träffade även en sjukgymnast där av ren tur som jobbat med just amputerade som springer. Hon erbjöd sig att avsätta en timme vid tillfälle för att ge mig/oss tipps. Spännande! Så de skulle planera in det till nästa gång.

Det skall i alla fall bli skönt att få det kortat när hylsan är klar.

Som vinden…

Haha, den överskriften är nog en smärre överdrift, men idag kändes det riktigt bra att springa. Tycker fortfarande den är för lång så jag valde att endast springa runt runt på innergården. Och på det viset klarade jag hålla tempot uppe i 15 minuter… Samt skaffa ny träningsverk… Och det måste ses som en vinst.

Kan inte påstå att jag inte gick lite för att få ner pulsen men samtidigt gick det bättre att springa runt runt då benlängden inte störde lika mycket.

Jag tänkte en hel del på inställning med i enlighet med det jag skrev igår, samt att jag fick en ny sko från Brandos idag för just löpning. Var tvungen att skaffa en med större dämpning och storlek för att foten skall klara av sitt nya uppdrag, men idag tjänade det som en bra moralboost också 🙂

Idag kändes i alla fall som en bra spring dag 🙂

Springa, lunka, flåsa…

Det är roligt att springa men kroppen är uppenbarligen inte anpassad för det efter så lång tid av att inte springa. Idag blev det hela 1,4 km, 3 gånger mer än dag 2. Men det var mycket gå och flåsa med, tror jag håller mig till den rundan ett tag till jag orkar springa hela. Imorgon tänkte jag testa gymet och en löpmaskin. Men jag tycker faktiskt de är läskigare än att springa utomhus eftersom jag känner mig så vinglig.

Tänkte ta med mig datorn ner till gymet och köra till och från medan jag jobbar, så hinner jag pusta och tänka igenom mellan passen.

Det är nog så att jag pressar det för hårt, men jag vill dra nytta av att det är nytt och spännande, samt att jag känner press att dra nytta av testveckan.

Träningsverk… Springa..

Jaha, nu har jag slappat länge nog, tror faktiskt inte jag varit aktiv sedan min fjälltur i september det är en lång tid. Men samtidigt har vi som familj haft mycket att hantera som inte har med denna blog att göra.

Det är i alla fall god tid att plocka upp där jag avbröt och fortsätta bättra på min kondition samt att utmana mig själv igen.

Igår fick jag verkligen en sådan chans och en ordentlig spark i baken på flera sätt. Kl 9 igår skulle jag infinna mig på Ortopedverkstaden, med det skrämmande målet att prova springa på en springprotes. Jag fick remissen på denna nästan för ett år sedan och trodde nog att det skulle vara snabbare att fixa, dock ville ortopeden vänta på att OB (Ottobock) skulle få fram utrustning istället för den utrustning som redan fanns tillgänglig hos en annan tillverkare. Vet inte om detta var för att de är knutna till OB eller kanske troligare på grund av min vikt.

I vilket fall som helst var det nu dags, mitt i en förkylning och efter att ha misskött träningen i flera månader att få prova. Tänkte att jag radar upp mina ursäkter direkt i inlägget…

När jag satt där kl 9 imorse var jag både spänd och förväntansfull såväl som rädd… Ja faktiskt det är/var skrämmande, de där fötterna är läskiga. De skall ge så mycket kraft tillbaka vad man förstått samt svåra att gå normalt på… Detta vad jag hade förstått från att läsa om dem och se videos om andra som börjat springa. Förutom detta var att springa i sig skrämmande då jag inte sprungit sedan jag var ett barn… Typ innan amputationen 1976… Ännu värre, tänk om jag inte klarade av det… Knäcka koden… Inte orka…

Här är en bild från när de börjat måtta in. Benet består av fjäderfot från Ottobock, jag tror att denna är specialtillverkad för användaren. Det som de inte haft innan var en sula, men nu har de både en vanlig och en spiksula man lätt kan byta ut. Leden jag har är en 3WR95, det hade varit önskvärt med en 3S80 men de görs ej för min vikt.

Så väntan var nog värt det ändå, när man nu fått specialanpassad proffsutrustning.

Första intrycken när jag fått den på mig var att den var mycket styvare än jag förväntat mig, och inte alls så svår att gå med som jag förväntat mig. En utav de sakerna som också gjort mig nervös var valet av led då jag vet att denna led inte har några skydd för ofrivillig flexion. Detta problem kändes inte lika allvarligt när trampdynan kommer så långt fram vid nedtramp. Dessutom har leden bra inställningar för dämpning de för flexion och extension, detta gjorde att man kunde reglera säkerheten mycket bra efter känsla och känsla.

Exempel max säkerhet:

  • Flexion: max dämpning
  • Extension: min dämpning

Med ovan inställning motverkar leden att benet böjer sig och vinkeln blir då mindre att kasta fram igen, samtidigt som det inte finns något motstånd för att räta ut sig.

Nu kan man ju fundera på varför man inte alltid vill ha det så alltid, men det beror bland annat på hur mycket frigång man vill ha… Ovan inställning är motsatsen till frigång… Exempelvis i gräs..

Hur gick det då kanske ni undrar, och jag måste nog erkänna att jag är riktigt nöjd. Jag har invanda mönster efter 37 år som måste tränas bort spökade ett tag… Och jag tyckte det var läskigt att gå över från gång till att jogga , speciellt på träningsbandet där jag lätt vinglade till.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=myud6LUQ44M&w=500&h=305]

Här är ett roligt klipp där MrT från OB ställer in hastigheten på löparbandet. Han sade att maskinen måste ha fortsatt öka men jag tror han var trött på att jag bara gick 🙂

Men när vi kom ut i korridorerna där man kunde sträcka ut så lossnade det… Inte direkt, men så när vi testade att två sprang bredvid mig så vågade jag plötsligt och sedan gick det riktigt bra.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=xDnrJ20Mwe0&w=500&h=305]

Ni får tänka på att jag i princip aldrig sprungit sedan jag fick protes.

När jag kom hem efter en halv dag av testande, gåband, springande… Hade jag sådan träningsverk i mage, vader och häl att jag mådde riktigt illa hela kvällen… Men vilken upplevelse det var, jag kan knappt bärga mig från att ut och testa mer. Jag bara ser framför mig hur jag kan ta mig fram längs stigar och vägar på detta sätt…. Så himla häftigt!!

Nu har jag först en testperiod till nästa vecka på torsdag, då jag skall träffa dem igen och avgöra om jag vill fortsätta med detta… Och min enda oro just nu är att jag är för otränad och kommer få för mycket träningsverk att utnyttja denna tiden maximalt… Samt att min ihållande förkylning skall bromsa mig.

Idag har jag i alla fall hållit mig lugn efter halvdagen träning igår, och hoppas jag kan ge desto mer imorgon.

Crossnature dagen igår.. Lördag

Dyslexistatus: ej rättad.

 

Cecilia Nordin, som är före detta gymnast och nu jobbar på Team Olmed som ortopedingenjör har ett brinnande intresse för träning och då speciellt crossnature.

 

Cecilia har försökt få kontakt med amputerade för att testa Crossnature på som träningsform, eftersom jag gillar att vara i naturen och gärna röra mig i den som träning, hoppade jag på detta.

 

Som det begav sig blev det endast jag som kom, de andra hade alla fått förhinder. Altså hade Cecilia endast en överviktig 40åring med förslitningsskador att testa på :^)

 

Jag gjorde mitt bästa att vara representativ för gruppen amputerade, och försöka hitta de svårigheter andra kan ha… Med olika leder och rörlighetsnivåer. Kände dock att jag kanske är mer van att röra mig ute i ojämn terräng än många andra. Jag tror många är rädda att ge sig ut själva och osäkra på sin egen förmåga, givetvis inte alla men de som kanske tjänat mest på det Cecilia vill göra.

 

Här försöker jag dra ner en lyktstolpe.

(Tanken var att sätta mig på huk och sedan upp igen.)

 

 

 

 

 

 

Målet var att titta på olika övningar, se vilka som fungerar, vilka man kan göra lite annorlunda och vilka som inte fungerar. Jag tror bara vi hittade en som inte riktigt fungerade, och en som var lite krånglig… Menså är jag inte direkt vig 🙂

 

Putta omkull träd var en poppis övning med, som kunde träna flera muskler. Här tror jag det är mest Triceps, axlar och mage.

 

 

 

 

Jag tog med två olika proteser, dels Genium och dels en ointelligent led så vi fick provat bådas möjligheter och begränsningar.

 

Det var en lång härligt tuff, rolig och intressant dag. Jag anlände till Visingsö vid 10 tiden och vi började med lite kaffe och hemagjorda energikakor, samt nötter och torkad frukt.

 

Sedan begav vi oss ut i ett skogsparti i närheten och gick en rask runda komma igång, jag använde stavar. Sedan testade vi många tränings övningar utan att köra fullt, men blev ganska trött ändå 🙂 Vi avslutade med en ny promenad runda tillbaka.

 

Vi åt middag och åkte på lite sightseeing medan vi smälte maten.

 

Med tanke på min naturliga fallenhet för läsning och rättstavning var detta nog det tuffaste passet.

 

 

 

 

Sedan körde vi lite träning till i slutet på sightseeingen, i skogen vid en ruin, jagade träd… Eftersom de envisades med att stå still så fick vi välja nya att jaga så fort vi fångat ett… Det fick up pulsen igen. Så körde vi tillbaka, fylde på dricka och körde till en annan skog där vi nu gjorde ett mer koncentrerat försök på ett fullpass. Nu intoducerade Cecilia lite olika tekniker att öva spring på, även för mig utan fjäderfot. Samt ett tufft pass enligt Tabata metoden… Här blev jag totaltrött och superslut i musklerna.

 

Efter dagen så måste jag säga att jag tycker träningsformen är mycket tilltalande för mig som gillar att vara ute i naturen. Men jag tror även att nästan alla nvåer av rörlighet kan dra stor nytta av träningen. Utan atörre anpassning kan personer i olika nivåer träna tillsammans och få stor nytta av träningen allihop… Samtidigt får man en naturupplevelse, något jag tror alla kan suga energi ur för några extra repetioner och sinnesro.

Bäst att verkligen se till att trädet ligger ner, de är inte halt lätta att välta. Tränar här också olika, men just på bilden ser det ut som bröst.

 

 

 

 

 

I efterhand… Idag söndag, känner jag mig fortfarande fulständigt slut i kroppen… Inte konstigt efter att ha tränat en hel dag 10-16… Men jag har ingen direkt träningsverk… Kan knapt komma ur stolen men ingen träningsverk, det är en ny känsla för mig. Jag hade visserligen inga större problem att gå nästan en mil idag 🙂 … men utan träning och lunchpaus mitt i.

 

Är någon intresserad av att testa kan jag rekommendera Cecilia, och ni bör kunna nå henne på hennes site http://www.campvisingso.se/ , hon håller även events och träningar för icke amputerade… Så ta chansen att Bli ordentligt slutkörd 🙂

 

Min videokamera hade tyvärr strulat, men jag skall filma lite när jag får mitt program som Cecilia ville jag skulle köra. Hon skulle även skicka lite bilder hon tog, så jag klistrar nog in några här när de kommer.

 

Storm i ett vattenglas…? Tror inte det.

Känner mig lite modstämd och nere idag. Skall på röntgen imorgon. Normalt brukar jag få röntgen och sedan tid med läkaren. Dessutom när jag pratade med läkaren sist så var allt så positivt. Jag kunde ha samma läkare som kände till mig som ortopedläkare och de tog på sig ansvaret för mina remisser. Jag var ju så jätteglad efter det samtalet den 11:e April, då vi även sade att vi ses vid nästa röntgen så pratar vi remisser då.

Nu har jag inte fått någon läkartid till besöket imorgon… Så jag ringde till sjukhuset och undrade om de missat det… Nej läkaren hade inte skrivit något om besök… Va? Vad har han skrivit då?

PL: Tid till röntgen… Pratat med H…. D…. vi har ansvar för remisser… Vidare kontakt med patienten sker brevledes…

Är det bara jag som tar sådant här som att de inte alls vill ta ansvar? Att de helt enkelt försöker fly undan diskussion och bryta ner patientens vilja…

Jag tycker detta är skithemskt och dåligt… Nu har jag ju inte fått ett nej eller så… Men jag får ju inte ens pressentera mina behov som överrenskommet.

Inte får man komma fram i tel heller, och sekreteraren ville inte ge en telefontid…

Åka dit och kampa i väntrummet?

Eller överreagerar jag…? Kanske han tänker att det inte är något att tjafsa om – klart han skall få remisserna… Men efter allt slingrande vågar man ju inte tro det.

SKIT!

Amputee sports clinic 2012

Dyslexi status: ej rättad.

Jag måste erkänna att jag har riktigt svårt för att besluta vad jag tyckte om sammankomsten.

Det var mycket intressant och väldigt roligt att träffa medamputerade. Samtidigt upplevde jag mycket som lite torftigt, men är förmodligen lite färgad av datorvärlden.

Jag blev lite besviken på att det inte fans möjlighet att prova på olika leder och löpare fötter, det borde inte ha varit några problem för tillverkarna att ha tekniker och utrustning med sig för att låta oss prova. Snarare verkade utställarna aningen apatiska och mest sitta av dagen. När jag var framme och tittade på utrustning var det ingen som pratade med mig självmant. Össurs utställningspersonal var alla nyanställda och saknade kunskap om produkterna, de bad att få återkomma om de flesta frågor vilket väl är ok… Men nog kunde väl Össur förväntat sig några avancerade frågor. Otto-Bock hade kunnig personal på plats samt två brukare, en underbensamputerad och en lårbensamputerad med Genium. Men jag var fortfarande besviken på att det inte gick att prova Genium och sport hjälpmedel. Killen med Genium var duktig och jag tror han var klart snabbast på hinderbanan, men leden såg inte ut att hjälpa han mycket på hinderbanan. Såg mest stelt ut, men o andra sidan var hinderbanan inte utformad för att utmana proteskontroll… Vilket också kändes konstigt. Centri fick jag inte ens kontakt med, var ingen som såg ut att jobba med montern de gånger jag var där. Pratade däremot med Helene Ripa lite som jag tror är demo person/sponsrad av Centri.

Jaja… Det var det jag tyckte var sådär.

Helene Ripa var talare och jag tyckte verkligen hon utstrålade de bästa egenskaperna hos en protesbrukare. Se möjligheter och lösningar, använda alla egenskaper att göra allt hon ville. Uppfinningsrikedom, målinriktning, envishet och ilska 🙂

Det var jätteroligt att prata med de andra medamputerade och träffa några jag bara har kontakt med över nätet. Det var också så jätteroligt och inspirerande. På internet i grupperna är det lätt att bara det jobbiga kommer fram, men det finns riktigt duktiga brukare som lyste igenom här. Jag fick även under uppvärmning/gympan klara bevis på hur dålig min kondis är 🙂 så det får bli betydligt mer arrobisk träning för mig framåt. En sprang trots att han precis börjat gå utan kryckor, fick ont efteråt men vilken kämpe 🙂 en annan sprang lopp som lårbensamputerad för första gången och det såg riktigt bra ut. Andra mer vana var väldigt snabba och smidiga, klart imponerad och inspirerad 🙂

Det var också roligt att träffa Leif från KFA om än kort 🙂 blir väl mer på årsmötet om jag kan ta mig dit.

Sammanfattningsvis tror jag att jag vill säga som så, att det finns en hel del som kan bli bättre. Men dessa träffarna är både viktiga och roliga, om vi så bara suttit och pratat hela dagen så hade det varit nog för att göra det värdefullt och intressant.

Vill även tillägga att cykelförbundet hade med sig cyklar man kunde få prova till skilnad från de andra.

Nervös förväntan :)

Dyslexi status:ej rättad.

Imorgon är det Amputee Sports Clinic i Jönköping, och jag ser fram mot detta jättemycket. Jag har aldrig varit med på något sådant och många aspekter av detta gör mig faktiskt nervös.

Jag har många förhoppningar och förväntningar, främst så hoppas jag då veta mer om att springa. Men skall även bli både spännande och roligt att träffa andra amputerade. Jag har ju varit ganska ensam i min värld som amputerad och aldrig tidigare varit med på aktiviteter där det fins andra. Det gör det hela lite nervöst för mig av den enkla anledningen att mina ursäkter ställs mot väggen. Nu upplever jag inte att jag har några direkta ursäkter, men det är just det en sådan här dag kan visa 🙂 Både roligt och skrämmande… Ursäkter förresten, med detta menar jag eventuella ”Det kan inte jag för att jag har protes.”. Sådana har jag lärt mig fins både medvetna och omedvetna. För mig är det nog omedvetet invanda, det har hänt flera gånger att jag lärt mig att något inte fungerar för länge sedan. Men med ny teknik så fungerar det visst och detta blir lite av en överraskning för mig.

Och då kom vi direkt in på en annan förväntning och även intresse… Teknik, jag hoppas verkligen att få se och känna på nya tekniska lösningar. Leder, fötter och annat sådant och höra tankar om utveckling, framtid och forskning… Vad intressant 🙂 Tänk om någon har med sig 3D scanner och skrivare för att visa hur man kan skapa kosmetik… Men skall nog hålla igen lite på förväntningarna här, så jag inte blir besviken.

Har skrivit en första lista på vad jag vill ha med, men måste köpa shorts… Det är nog smidigare inne än mina långa utebyxor. Dessutom nu när fokus skall vara på att sporta med protes 🙂

Jaha, tillbaka till jobb och förberedelser.

Ha det gott så länge och hoppas vi ses där.

 

Telefonsamtal, läkaren.

Anteckningar under dagen…

Sitter just nu och väntar på samtal från ortopedläkaren som jag hade vid mitt benbrott… Inte den som opererade mig, för han slutade, utan den som tog över.

Jag bad om en telefontid för att jag är lite orolig att titan-spiken rör på sig. Dessutom sade min ortopedtekniker till mig att fråga om det var säkert att springa efter benbrottet.

Förutom detta vill jag veta hur det fungerar med remisser nuförtiden… Innan var det bara att prata med OT (ortopedteknikerna) så fixade de detta med läkare etc… Men det är tydligen inte så längre… Min sista remiss fick jag av denna läkare, men i remissen skrev han något liknande ”I fortsättningen får patienten gå via allmänsjukvården.” vilket är lite absurt och låter kostsamt eftersom det ändå måste vara en ortopedläkare som sätter sig in i mitt fall och bedömer behovet. Man vill ju ha en kontakt som känner till en så att det är lite smidigt och man får rätt hjälp.

Just nu behöver jag remiss på en protes för att kunna springa. Dessutom har de sagt till mig att det börjar bli dags att titta på att byta ut min C-Leg. Om man då tittar på Genium så går den tydligen att springa med också… Vet inte om det var för att motivera… När jag läst om just springa verkar Total-Knee vara att föredra, jämte C-Leg men Genium är ju smartare… kanske mer info om det på Amputee Klinik nu till helgen. Jag vill i alla fall veta hur jag skall bära mig åt med remisserna.

Vad mer då? Förutom detta så har jag funderat på att skriva ner min historia. Problemet är att jag nog har en väldigt romantiserad vy av de tidiga åren och är inte helt säker på vad som är sant. Samtidigt som jag tror mig ha glömt bort de besvärliga bitarna. Så jag har bett far och mor skriva ner vad de kommer ihåg. Jag har fått min mors sammanfattning, men far ville nog hellre bli intervjuad. Nu vet jag bara inte hur jag skall sammanfatta det till en historia, vilket är mitt mål… Typ saga… Så det är anledningen, bland annat till min frånvaro från bloggandet… Man måste ju få tänka ibland, kan ju inte bara skriva om trädgård och träning…

Uh… Träning… Vad jag har halkat efter igen, och med all god mat och kalas i påsk blev viktresultatet värre än julens bakslag. Så nu blir det maxfokus i sex veckor om mitt mål på -10 skall fungera… Hmm… Är ju -12 nu. 🙁

Ja… Ja… Amputee Sports Clinic kan nog ge en nytändning också. Skall bli roligt att vara med. Har ju alldrig varit med på sådant  så det är riktigt spännande. Spännande att se ny teknik, leder ed mera samt att träffa alla människor.

…tick…tack…

Kl. 14:00 till 16:00 skulle jag vara beredd med mina frågor etc. Kl 15:30 hämtar jag ju barn… Sköt på hämtningen av barnen till fördel för samtalet när det drog ihop sig. Dock ringde ingen doktor. Fick hämta barnen med hjärtat i halsen att jag skulle få samtal med två skrikande barn i baksätet… Men hör och häpnad barnen var som små ljus hela vägen… ingen doktor ringde… Först halv fyra kom samtalet, vilket visst var bra men samtidigt hade det varit såååå mycket bättre att veta mer exakt när de skulle ringa.

Jag är glad i alla fall. Jag gillar den doktorn – tycker han är tydlig och säger som saker är utan att linda in dem onödigt. Mitt problem har bara varit att ingen verkar vilja ta ansvar för remisser. Inte för att det blivit något problem ännu. Utan för att det blir ett orosmoment… Onödigt.

I vilket fall så skall det ej vara några problem med spiken, den skall inte lossna och benet skall vara minst lika hållbart som innan brottet (vad det nu innebär, men låter bra). Han föreslog dock att kalla till kontroll och röntgen för att vara helt säker. Bra!

Remisser – han sade att det handlade om ekonomi och därför var så krångligt. Han bad att få återkomma om vem som har/tar ansvar. Jag fruktade ännu en långkörare med en massa konstigheter. Doktorn återkom dock efter ca 15 min och sade: ”Sprang på vår protesansvariga och det är vi som ansvarar för dina remisser. Så det är bara att få din OT att skriva vad du behöver så tar vi det sen.”

Vi kom överrens om att jag skulle be mina OT skriva ned vad mitt behov är och vad exakt de behöver remiss på. Så kunde vi ta det när jag är på återbesök vid kontrollröntgen.

Det innebär att jag har lite tid på mig att diskuttera alternativen med mina OT och hoppas att vi tycker lika. Hade dock velat prova springande innan, så man vet ifall det passar mig innan man låser upp sig. Kanske det finns möjlighet på Amputee Clinic.

Ett steg i taget 🙂 men jag är SÅ GLAD att läkaren sade att de ansvarar för remisserna. Han känner ju till mig och jag upplever honom som bra. Antar att det är ganska svårt för någon som inte har det behovet att förstå hur beroende man är av dessa remisser och att det fungerar smidigt. Det är så mycket som är avvägt på dem genom vilka konsekvenser det får… Vilken aktivitetsnivå man kan ha… Vilken förälder man skall kunna vara… Hur man skall kunna sköta trädgård, jobb, semester… Allt är så beroende på hur kontakten med vården fungerar. Utan rätt remisser fungerar vardagen intet. Nu har det inte varit ett problem för mig… Men det har varit ett stort orosmoment, speciellt sedan OT inte kunde ombesörja det och doktorn skrev det där med ”allmänsjukvården”. Även om det inte är klart med något på långa vägar så vet jag i alla fall vem jag skall prata med nu…

SÅ HIMLA GLAD!!!

C-Leg, träningslogg

Dyslexi status: ej rättad.

Äntligen har jag min C-Leg igen 🙂 var och hämtade den på verkstaden idag.

Hylsan som satt på den kändes lite obekväm men jag valde ändå att gå med den idag.

Fick konstiga mätresultat idag på båda smart phone, men jag borde ha gått ca 4km med stavar. Pulsmätaren sade ca 600 kcal och telefonen ca 300 kcal. Men de räknar nog inte stavar så det kanske är rätt med 600. Mer ett intresse av funktion än av kcal 🙂

Sade jag att jag har min C-Leg igen!!!

Har funderat en hel del på att lära mig springa, tanken är oerhört lockande. Jag tror alltid jag har sökt mig till saker som gör att jag kan ”flyga”. Med flyga i detta sammanhanget menar jag saker jag varit förhindrad att göra och som gör att jag känner att jag kan röra mig fritt. För ett år sedan innefattade detta även att gå kortare sträckor eller att kunna klippa gräset utan skavsår. Men nu när jag känner att jag börjat ”återerövra min gång” så känns springa ett naturligt nästa mål.

Faktum är att när jag går långt (och slår tidigare distans) nu så går jag längre än jag någonsin kunnat i mitt liv, det tycker jag e hur coolt som helst.

Läste om en kille som springer på samma knä som jag har 3WR95, från Otto-Bock.

Bild från http://ottobockus.com/cps/rde/xchg/ob_us_en/hs.xsl/41337.html
Samt med Flex-Run with Nike Sole från Össur.
Bild från http://www.ossur.com/?PageID=16652

 

Jag har skickat en fråga till ortopedteknikerna för att fråga vad de tror om utrustning för att jag skall kunna springa.

Nej nu behöver jag lite sömn, hadde massor med idéer för inlägg idag men det får bli till en annan dag 🙂