C-Leg, träningslogg

Dyslexi status: ej rättad.

Äntligen har jag min C-Leg igen 🙂 var och hämtade den på verkstaden idag.

Hylsan som satt på den kändes lite obekväm men jag valde ändå att gå med den idag.

Fick konstiga mätresultat idag på båda smart phone, men jag borde ha gått ca 4km med stavar. Pulsmätaren sade ca 600 kcal och telefonen ca 300 kcal. Men de räknar nog inte stavar så det kanske är rätt med 600. Mer ett intresse av funktion än av kcal 🙂

Sade jag att jag har min C-Leg igen!!!

Har funderat en hel del på att lära mig springa, tanken är oerhört lockande. Jag tror alltid jag har sökt mig till saker som gör att jag kan ”flyga”. Med flyga i detta sammanhanget menar jag saker jag varit förhindrad att göra och som gör att jag känner att jag kan röra mig fritt. För ett år sedan innefattade detta även att gå kortare sträckor eller att kunna klippa gräset utan skavsår. Men nu när jag känner att jag börjat ”återerövra min gång” så känns springa ett naturligt nästa mål.

Faktum är att när jag går långt (och slår tidigare distans) nu så går jag längre än jag någonsin kunnat i mitt liv, det tycker jag e hur coolt som helst.

Läste om en kille som springer på samma knä som jag har 3WR95, från Otto-Bock.

Bild från http://ottobockus.com/cps/rde/xchg/ob_us_en/hs.xsl/41337.html
Samt med Flex-Run with Nike Sole från Össur.
Bild från http://www.ossur.com/?PageID=16652

 

Jag har skickat en fråga till ortopedteknikerna för att fråga vad de tror om utrustning för att jag skall kunna springa.

Nej nu behöver jag lite sömn, hadde massor med idéer för inlägg idag men det får bli till en annan dag 🙂

Vilket ansvar har vi?

Dyslexi status: ej rättat.

Efter en diskussion med en medamputerad så har jag funderat på vilket ansvar vi som patienter har att utnyttja de hjälpmedel vi har. Det jag tänker på är om vi nu får utrustning som kostar flera hundra tusen kronor, vad förväntas av oss?

Visst jag är ganska aktiv nu och använder alla mina proteser ordentligt, men saker kan förändras med livet. Man kan bli skadad, eller på annat sätt bli mindre aktiv, dessutom blir man ju äldre och kroppen sliten. Personen jag pratade med hade blivit nekad en C-Leg och trodde det berodde på sin förtidspension.

Om detta är sant att man gör skillnader på detta viset så innebär det att man inte kan förvänta sig bra proteser eller i alla fall inte senaste tekniken om man inte håller sig aktiv. Även om man inte är en del av arbetsmarknaden blir det broblem… Sammhällsnyttig!

Är detta rätt? Skall det vara så?

Jag vet faktiskt inte vad jag tycker, emellanåt känner jag att det är svårt att lägga så mycket tid på träning som behövs för att jag skall känna mig aktiv. Men samtidigt är min aktivitets nivå ganska hög (har jag förstått) jämte andra amputerade. O andra sidan kan man tycka att även sittande i rullstol borde man kunna ha ett jobb, men då kommer frågan: kan man ha ett heltidsjobb med någon form av bibehållen livskvallitet.

Man tycker ju inte sjukvården skall spara pengar på vår rörlighet och livskvalitet, men samtidigt kan man ju tycka att om sjukvården satsar på dig kan den även kräva en högre insatts av dig. Nu menar jag inte att det skall bestämmas över ditt liv eller dina val. Men nog kan man kräva mer sjukgymnastik, och försök att återgå till en tjänst.

Jag kan själv bli lite fundersam när jag hör hur man argumenterar om hur aktiv man är när det handlar om att det skall köpas en Genium led. Samtidigt är man då inte tillräckligt aktiv för att stå till arbetsmarknadens förfogande… Hur fungerar det och hur motiverar man det för sig självt och andra? Jag förstår givetvis att det finns andra aspekter, som tärpå en… Själv tycker jag det är svårt med koncentrationen när jag har perioder av värk, och i perioder med skav är det svårt att sköta stående jobb. Men skall verkligen sjukvården vara ett av hindren?

Vad är sjukvårdens ansvar då?

Själv tycker jag att sjukvården gott kan vara kritisk, men den skall inte stå i vägen för sådant som kan förbättra livet för en patient. I exemplet ovan kan en C-Leg eller snarare Genium mycket väl skapa möjligheten för personen att bli mer aktiv, få mindre smärta och hitta tillbaka till arbete.

Jag tycker även att man skall kunna förvänta sig av ortopedtekniker, läkare och sjukgymnaster att de är väl pålästa och att de står på patientens välbefinnandes sida. Här är också ett krux eftersom det kanske inte alltid är det samma som patientens egen önskan. Dock så får jag uppfattningen att patienter sällan uppfattar sina kontakter som kunniga eller ens engagerade i dem. Patienterna får själva reda på via andra amputerade om ex. C-Leg innan de hör något av sina tekniker. När de sedan pressenterar önskemål om sådana leder får de blanka blickar. Eller så talar man om för dem att ”det vill du inte ha, det måste man ladda” eller andra konstiga uttalanden. Beror det på en rädsla för teknik innom yrkeskåren kanske?

Själv har jag haft tur med detta hos mina tekniker, de har varit snabba med att titta på ny teknik. De har åkt på utbildningar för den och de har nära kontakt med leverantören. De har även motiverat för läkare eller de som skriver remisser att det är rätt leder för mig. Allt detta är viktigt för mig och mitt förtroende för dem.

Här har vi en annan del, många har inget förtroende för sina tekniker, sjukgymnaster etc. Vi måste kunna räkna med ett gott samarbete och engagemang. Givetvis från patienten såväl som vårdpersonalen. Fungerar inte detta samarbetet måste man kunna byta.

Återigen så känner jag att jag har haft turen att få rätt personer att arbeta med runt mitt ben, inte alltid de snabbaste responstider men väl med ett engagemang och intresse för mig och min rörlighet.

Jag önskar alla kände det stödet jag känt. Nu menar jag inte att det alltid är lätt att få remisser eller hjälpmedel… Jag har fått vara med om utredningar om aktivitetsnivå, och invaliditetsnivå etc. Är jag rörlig nog att beviljas C-Leg, eller orörlig nog att ha rätt till en rullstol? Fick inte ens kryckor när jag bröt benet sist utan fick köpa dem… Nog mest för jag inte orkade tjabba men ändå.

Oj, vad jag tänker av mig åt alla möjliga håll idag…

Jag har som vanligt inga svar, men tycker massor.. Ex. tycker jag att sjukvården inte skall hålla tillbaka några medel som kan hjälpa vår rörlighet. Vi skall också kunna lita på och känna fullt stöd i våra kontakter och därmed tillit.

Men jag tycker också att man skall kunna ställa krav på oss att kämpa ordentligt för den rörlighet vi ges chansen till och även i mål att hålla ett jobb. På det viset ger vi ju tillbaka till samhället.

Skulle förvåna mig om jag inte betalar tillbaka mer än jag tar ut skattemäsdigt… Måste ta och räkna på det någon gång.

Slutligen upplever du att din tekniker inte är påläst, då är något fel för det innebär att han/hon inte är intresserad av sitt jobb eller innovationer innom sitt yrke… Se till att byta omgående.

Om du upplever att de inte är intresserade av dig eller ditt välbefinnande, byt! Det går inte att slösa bort din hälsa på sjukvårdspersonal som inte bryr sig… De har ju fel jobb i så fall.

Du kan inte göra detta för att spela ut någon, men du skall ha förtroende för dem du är beroende av. Ditt landsting har samma ansvar att betala oavsett vem du går till vad jag vet. Och samma möjligheter att ge avslag. Men det förminskar inte betydelsen av förtroende för dem närmast dig.

Hör med andra vilka de rekommenderar, eller skriv till mig så skall jag rekommendera dig mina.

Frågor man får?

Dyslexi status: ej rättat.

Barn ställer ibland de roligaste frågor, men endel frågor får en att fundera länge och i flera nivåer. Har dom begravt mitt ben? … Jag vet inte, tror det skickades till något labb men vet inte säkert. Jag vet att jag ville ha det tillbaka som liten… Oavsett om de kunde sätta tillbaka det eller ej, jag var ju inte hel utan det.

Jag är inte jätte religiös… Eller vad betyder det förresten, det måste ju vara olika för olika människor. Jag går sällan i kyrka, men har döpt mina barn, gift mig kyrkligt och ber ibland för mina nära och kära. Det jag dock ville komma till är att ur ett religiöst/filosofiskt perspektiv så undrar man ju, är benet en del av mig. Vad händer då om vi ej är begravda samman?

Reinkarnation, om jag återfördes, kommer jag då att återfördas som en hel varelse eller kommer jag leva ut alla tidsåldrar som kapad? Vad gäller egentligen för regler för oss handikappade i de olika religionerna.

Det vänder sig imagen när man hör om religiösa grupper och ledare predika att människor med handikapp aldrig skulle tillåtits leva och att det är fel att använda sjukvården att rädda dem. Eller när man hör att de gått och predikat till sjuka barn att de ligger på sjukhuset bara för att de syndat (varit dumma).

Men bortsätt från detta har jag inte hört något om hur vi hanteras av religioner. Eller Jesus fixade ju så en kryppling kunde gå… Hade ju varit super men det är ju inte särdeles produktivt. Jag menar att tänka om jag bara tror tillräckligt så växer benet ut igen. Vi behöver ju inte heller hjälp med det, vi har ju proteser.

Mitt ben kanske är inkarnerat redan, betyder det då att det skapats en ny själ… Spännande tanke.

Eller är mitt ben en ängel redan… med nu 34 år mer träning att flyga, landa på moln och spela harpa. Kommer det då tycka det är ok att släpa runt på mig när jag kommer genom pärleporten som nykomling?

Det kanske är förmätet att tänka att man kommer dit, det kanske plågas där nere, eller är fast å skärselden tills vi återförenas. Det kanske är det fantomsmärter är.

Nä det där sista tror jag i alla fall inte på, den gud jag väljer att tro på är förstående och kärleksfull i ett mer modernt Montesorri likt perspektiv.

Jag tror nog mitt ben är en ängel som jobbar hårt med att trampa till minor och andra farligheter innan dessa amputerar andra barn.

Vet det lät flummigt, men nog får vissa frågor en att fundera i banor man inte alltid är förberedd på.

Blandat, om dagen och tankar

Vill tipsa om Facebook gruppen ”Vi som är amputerade”, bra grupp.

Jag var på verkstaden idag och tog en ny avgjutning. Min senaste hylsa var för trång upptill och gick inte att justera för kolfibern satt precis där. Nu blir det en ny som förhoppningsvis är trängre nere men går att justera uppe vid. Tror min stump fortfarande ändrar sig sedan olyckan och med sjukgymnastiken.

Fick med mig min gamla hylsa så nu kan jag variera mellan två för att lindra skav och kanske komma upp till 7 km om dagen igen (mini målet).

Måste skicka tillbaka skorna jag skrev om. De vari  fel storlek. Brandos är fortfarande hur smidiga som helst.

Vet ni vad som är jobbigt med en blog och inlägg på internet i allmänhet? Jo, ibland ändrar man åsikter och håller helt enkelt inte med sig själv. Läste idag ett inlägg från en kille som valt kryckorna istället för protes. Tänkte då på mitt inlägg om Madelene i ”mot alla odds” och att jag inte kunde förstå hennes val av kryckor. Vet inte om jag postade den versionen. Men idag känner jag nog mer att det är var och ens val. Poängen är att utrustningen inte skall hindra oss i saker vi vill uppnå. Vad vi vill uppnå och vilka målen är – det är våra egna beslut och dessa mål kan förändras med tiden.

Titta på hur denna killen hantera kryckor – helt otroligt!

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=z6DgFPdU9Rc]

Jag har själv omvärderat mina mål i livet många gånger. Det har säkert många andra människor också gjort. Gällande mitt handikap så har jag gått från att vara förbannad på sjukvården och endast vilja ha mitt riktiga ben tllbaka till att acceptera mitt handikapp. Mitt första mål som protesbrukare var att springa snabbare än min syster och det krävde en stor ansträngning av en 7-åring – men jag gjorde det. Tror inte jag sprungit sedan dess dock. Det var inte riktigt vettigt med dåtidens proteser och det räckte att jag visste att jag kunde om jag ville. Sedan dess har jag haft olika mål och idag fann jag ett nytt mål. Jag vill lära mig springa igen. Med moderna specialproteser skall det fungera. Jag frågade om det idag och det skall t.o.m. fungera för min vikt.

När jag märkte att jag kunde gå långt – vilket jag aldrig kunnat innan de nya hylsorna p.gr.a. skav – så kändes det som att kunna flyga. Det var så underbart. Att kunna springa  är en bonusnivå på många sätt. Undrar dock om man kan springa i terräng eller bara på jämn mark.

Ortopedverkstaden frågade om de fick länka till sidan. Jätteroligt! Men jag sade att de får läsa den först så de tycker mina inlägg är ok 🙂 jag har ingen önskan att vara snäll om jag tycker något är fel. Samtidigt känner jag att vi har ett bra samarbete och jag litar på deras expertis och engagemang.

Hoppas kunna göra fler videos om vandringar nu framöver och se om vi inte kan titta lite mer på ny utrustning – knep och knåp.

Nu räcker det med spånande för idag

Mina proteser, hjälpmedel

Dyslexi status: ej rättstavad

Tänkte göra en kortare pressentation av de hjälpmedel jag använder för mitt handikapp.

Innehåll:

  1. Min fru.
  2. Protes
  3. Barnen, familj, vänner, grannar
  4. Rullstol och kryckor

Min fru

När jag nu satt och funderade så kändes det självklart att inkludera folk omkring mig, det som förvånade mig var att jag inte lätt kunde organisera det efter betydelse. Men klart är att den viktigaste hjälpen får jag av min fru. Hon hjälper mig och tar hand om allt jag inte kan när jag inte kan använda benet. Hon ser till att hämta mig när jag är ute och går så jag kan få det mesta ut utav min träning. Ja utan henne hade jag alldrig kunnat ta de risker jag gör eller utsätta mig för det jag måste för att utvecklas och känna mig som en ”vanlig” människa. Hon kan inte ersätta protesen eller den möjlighet att klara sig själv som den innebär men hon gör det konstanta behovet av den mycket mindre påtaglig.

Protes

Till höger är den protes jag använder mest just nu, det kanske inte är den jag gillar alldra mest att ta mig fram med men det är nog den med mest frihet.

 

Knä leden är en Otto Bock 3R95 men den vatten säkrade versionen som också går att låsa i rakt utsträckt läge och heter då istället 3WR95. Leden finns tillgänglig men visas inte på den svenska Otto Bock sidan utan ni måste titta på den internationella.

Anledningen att vi valde denna var för att den är vatten tålig och klarar 150 kg (jag, ryggsäck, kajak eller kanot = många kg).

Man kan dessutom lätt ställa om dämpning och lås som du kan vilja beroende på vad du gör. Dock är det lätt att tappa den lilla nyckeln so sitter fäst på sidan (syns på bilden ser ut som en liten fast nyckel).

Det största problemet med leden ser jag dock med att den inte låser under belastning i rakt läge. De säger att det är en vanesak men jag ser ingen anledning till att en led inte skall göra detta. Det innebär att inställningen av ditt ben är jätte viktig, det är dessutom så att ju säkrare du ställer in den desto mindre smidig blir protesen och desto mer motarbetad känner du dig. Och det är farligt, jag har själv trillat och brutit benet på sätt som kunde undvikas med ett låsnings system, onödigt. Farligast är det i nedförsbacke, och då extra så när det är halt. Eller när du går i sand eller i vatten där du inte helt ser underlaget. Allt blir också värre om du använder leden vid träning då trötthet mentalt och i muskler kommer att göra att du ofta snubblar och trillar.

En annan varning ned denna led är att den snabbt och utan synlig ånger käkar upp dina byxor, vilket snabbt kostar mycket pengar speciellt med dyra friluft kläder.

Jeans uppätna av 3RW95

Mina jeans nedan blev så efter en runda i skogen ca 7km, men detta går att att fixa ganska lätt med den simplistiska lösning ni ser på mitt ben ovan. Vi har helt enkelt hängt en böjlig plastremsa i kardborre från hylsan och ned över framänden på leden så att det håller byxorna ur mekaniken. Otto bock skall ha fixat beklädnad men den väntar på att gå igenom någon kvalitetskontroll som jag förstod det, så vi får se när det kommer. Det måste ju fungera i vattnet så bra om den är bra.

Advantage DP2

Foten en Advantage DP2, vi valde denna på grund av aktivitetsnivån, den är inte vattenfast till 100% men vi tror den kommer få bytas av slitage innan vattenskador i kolfibern blir ett problem. Dessutom behöver jag energi återgivningen, den fot som var med i Aqualine var nog mest för att stappla runt i badhuset inte direkt för, kajaking, kanoting och vandring. Och jag jag kände inget behov av att den klarar att utrustas med Flip-Flopp. Foten känns bra och flexar, även om jag nog hade velat ha mer studs.

I det stora hela, gillar jag verkligen benet och jag älskar det nya vakumsystemet så länge inte benet vrider sig eller vakumventilen läcker. Ett tips här är att lägga in små kilar sim inlägg nere i hylsan så den styr rätt och inte vrider sig.

Jag känner mig riktigt rörlig med denna, går kanske inte riktigt lika bra i den som C-Leg och nedförsbackar är mycket besvärligare. Men i gengäld kan jag gå över bäcken direkt utan att oroa mig för vatten, och jag behöver inte oroa mig för att kunna ladda benet var natt om jag kampar. Jag kan kanota, kajaka och behöver inte skriva på ansvarsbefrielse för Otto Bock (löjligt) för min vikt eller för att jag bär tungt.

Jag slår fortfarande sönder mina byxor eftersom jag inte har någon mjuk klädsel under, men det är mycket bättre nu med plastremsan.

Protes 2

Jag har en C-Leg också som egentligen är min huvudprotes, men den är inne på service nu så jag skriver mer om den senare.

 

Barnen, familj, vänner, grannar

Ja vad skall jag säga, man klarar sig aldrig utan sina medmänniskor. Barnen hämtar saker, grannar klipper gräset, skottar snö etc. När jag inte kan gå på grund av skavsår eller andra problem. Tur att det finns snälla människor.

 

Rullstol och kryckor

Man kan ju alltid sitta still när man inte kan ha protesen, men jag vill inte det. Dessutom är rullstolen bra träning när du inte kan röra dig normalt med benet av någon anledning. Jag använder ingen av dessa ofta men de är ett viktigt säkerhetsnät och när de behövs behövs de verkligen för att man inte skall bli just stilla ”fången” i hemmet.

 

 

Mot alla odds

Tycker efter avsnitt 6/8 riktigt synd om deltagarna, de rusas igenom Afrika så att de knappt har tid att njuta av sin upplevelse. Och på detta sätt tvingas konflikter och osämja fram.

Det som förvånar mig mest, kanske mer från deltagarnas bloggar är hur oförstående och fördömande tjejerna är. Trodde tjejer skulle vara mer empatiska och mindre själviska. Vet inte om killarna var mer empatiska men definitivt mer lösningsorienterade och föreföll inte lika osämjespridande. Tror visserligen att vi som handikappade kräver mer ”bit ihop” attityd av vår omgivning och gärna faller in i en ”tro inte du har särskilt ont i jämförelse inte” attityd. Och faktum är att det är så vi används av vår omgivning, ”se på han, om han klarar det skall inte du klaga” kan man höra någon säga. Visst kan det få en att känna sig som stålmannen och samtidigt som man visst kan unna sig att suga på den karamellen, så får man aldrig låta det gå till huvudet. Varför? Jo för då blir du inte bara odräglig utan även mer handikappad, om du redan är stålmannen varför då kräva mer av dig själv.

En av medlemmarna beklagar sig i sin videoblog över att bli ombedd att hämta en vattenflaska till en av medlemmarna som hade det svårast. Samtidigt som den samma i ett annat inslag påtalar att detta är inget svårt, har ju bestigit Kilimanjaro. Jag vet att jag kunnat vara ännu mer fördömande så jag vill inte kasta sten, men att tro att handikappade är mer omtänksamma och förstående tror jag är helfel. Vi kräver nog normalt så mycket av oss själva att vi inte har något till övers för dem vi bedömer kräver mindre av sig själva. Dessutom gör smärta en mindre sympatisk, och sjävbilden som stålman blir större.

Bla… Bla… Madelene är min hjälte efter det avsnittet, så sorgligt att hon gått bort.

Vet ni vad jag verkligen reagerar på, varför har de inte rätt hjälpmedel, eller har de?

Jag tycker att Leif’s fötter verkar vara helt felanpassade till en sandmiljö. Samtidigt har han stötdämpade rör vilket är bra på asfalt, men i sand måste det öka hans börda massor och verkligen försvåra hans underlagskänsla.

Madelene, hennes led föreföll vara av bra föråldrat slag inte konstigt att hon väljer kryckor. Dessutom håller inte benet/hylsan tätt säger hon i ett blog inlägg. Varför har hon inte grejer som passar? Det går inte att gå många hundra meter utan besvär om grejerna inte passar. Är det så att vår sjukvård fäster så lite betydelse vid detta och företag som tillverkar våra delar inte ser något reklamvärde i att skicka med rätt grejer? Då är det definitivt dags att bli mer aktiva som konsumenter, mer pålästa och insatta.

Jag hoppas kunna påverka i en bättre riktning med denna blog.