Argumentativ… Orättvisa?

Som ni förstår har jag lite nertid just nu och är begränsad till att vara lite mindre aktiv, och då blir det att skriva i bloggen istället 🙂 något jag försummat ett tag.

Har visserligen en blåsa på stumpen också men den är inte vad som håller mig inne. Jag har istället problem med fickor som ibland skapar infektion i tjocktarmen. Har nog inte skrivit om det eftersom jag inte tror det är direkt relaterat till att ha protes, inte mer än att det drabbar mer de som sitter mycket. Annars handlar det om för lite fiber i kosten…

Strunt samma det medför i alla fall en hel del smärta i bålen, inte så att man tänker på det hela tiden… Mer som riktigt jobbig träningsverk… Faktum är att jag brukar missta det för träningsverk när det börjar, sen brukar det bli uppenbart.

Det var detta jag ville knyta ann till…

Jag har säkert skrivit om det innan om hur smärta gör en mer irriterad och till och med arg.. Detta är inte något man vill vara men ibland kan man inte hjälpa det och då får man hålla sig lite i bakgrunden med sin korta stubin… Men som sagt det tror jag att jag skrivit om tidigare…

Vad tjaffsar jag om då då 🙂 jo jag har funderat på om det finns samband mellan detta och argumentationer jag ofta försätter mig i utan att de egentligen är så viktiga för mig, och ibland bara för att jag väljer en åsikt att provocera med.

Detta är något som ofta förvånar mig när jag upptäcker det hos mig själv. Jag blir jätteargumentativ om jag har så där lagom gnagande ont, det behöver inte ens vara så att det gör så ont så att jag tänker på det eller noterar det. Men det gör ändå att jag hugger på minsta lilla, tillåter liksom inget att passera… Speciellt då om på sådant som kan i någon vinkling upplevas orättvist mot mig eller någon annan. Jag blir även lite onödigt provokativ och på det viset frammana argumentationer där dessa inte behövs.

Jag blir liksom oproportionellt argumentativ. När jag gick hos psykolog ett tag nu efter vi förlorade vår dotter, sade han något i ett annat sammanhang som fastnade och som jag funderar på ibland… Så också nu.

Nämligen att jag omedvetet tycker att livet är orättvist ibland, när han sade det så tyckte jag det var helt fel beskrivning av mig. Men han menade då att jag kanske är så noga med att bara acceptera allt som kastas i vägen för mig att jag glömer bort att tillåta andra känslor som annars är naturliga.

Är det därför jag blir så argumentativ? Tål att funderas på. Men jag tror mer på att det på något sätt ger hjärnan semester på någon nivå från att hantera smärtan. Någon nämnde att hjärnan bara kan hantera en smärta åt gången därför är många som har smärtor aktiva med att skaffa sig träningsverk i olika former. Kanske det även gäller när man är känslomässigt engagerad i en diskussion?

Men oavsett om det är så, så är det ändå sådan jag är och jag får hitta sätt att hantera det på.

Värst är det nog när jag umgås med folk, mina vänner har oftast överseende med det som det känns och tycker om mig ändå… En del gillar nog till och med den sidan. Min fru kan reta sig otroligt på det och brukar tala om för mig efteråt när jag varit ”omöjlig”. Folk som inte känner mig kan nog få ett konstigt första intryck ibland. Men vid dessa tillfällen märker jag det inte själv alls och håller inte med frun när hon påpekar det.

När jag däremot börjat märka det är när jag reagerar för starkt är när jag hamnar i argument på t.ex. internet forum eller facebook. Där är det ofta jag väljer att ta bort inlägg igen, inte för att jag inte står för dem men för att de blir onödigt skarpa. Det bästa sättet att hantera detta är att när man skriver långt och med mycket känsla så väntar man innan man faktiskt postar det någon dag… Då känns det sällan så viktigt längre och gör det det kan man oftast sammanfatta de viktiga bitarna.

Jag upplever egentligen inte detta som något stort problem… Det är bara den jag är, summan av erfarenheter man har 🙂 Det enda problemet är då att människor ibland blir arga på en och vill liksom trycka till en.

Vill inte heller skylla på smärta när det gäller min förmåga att vara omöjlig.. Jag hadde nog klarat vara omöjlig ändå 🙂

Det lustiga är att jag noterat samma egenhet hos en del andra som just är amputerade, samman med den andra gemensamma draget att inte acceptera att bli motsagda/misstrodda.

Jag tror att detta kommer sig dels av ofta långa perioder med smärta att utstå, samt perioder då man inte fungerar som man hoppas och skulle vilja, och det faktum att man förväntar sig att omgivningen inte tror på en utan bara tycker man är lat. Sällan det faktiskt är så men man har lärt sig förvänta det av andra.

Nähä, nu skall jag försöka planera nästa äventyr, kajak eller kanske vandring 🙂 skavet och blåsan börjar ju bli bättre och det andra löser sig nog med lite fasta.

 

Badprotes, hygienprotes

Detta är ett typiskt sådant ämne som det är svårt att skriva positivt om inte för att det inte är positivt men för att det finns så många variationer på behov, förväntningar och på hur dessa tillfredsställs av olika landsting. Och den avundsjuka eller irritation som kommer med detta mellan oss som är brukare.

På ena sidan har vi de som är som jag, tar badprotesen för givet. Som en självklar del av livet och kräver att den skall utvecklas ännu mer så att man kan få ännu mer nytta och frihet av den. Ett hjälpmedel som är mycket mer än bara något att halta ner i vattnet med, bära kajaker, barnen eller delta i lekar med barnen upp och ner i vattenbrynet hjälpa till att bära picknikkorg, flytvästar… Att över huvud taget bli självgående och självständiga på alla sätt. Att tvingas ta t.ex. kryckorna (som händer pga skav etc.) skulle för mig kännas väldigt hämmande och till och med förnedrande.

På andra sidan har vi de som badprotes av olika anledningar inte fungerar på och som inte känner de har någon nytta av den och tycker att vi lika gärna kan nyttja bryggor eller försöka hoppa ut med kryckor i vattnet för att simma eller ta ett dopp. De känner sig förnedrade av att det tjatas så om badprotes och av ett tryck på dem att använda en sådan för att räknas som självständiga. (Detta är mycket gissningar från min sida utifrån forumsdebatter.) De tycker det är tramsigt och onödigt att kosta på landstingen detta hjälpmedel (hoppas inte det är så, men de uttrycker sig i de banorna).

Sedan har vi alla där emellan, där jag misstänker att den stora majoriteten inte vet att denna typ av hjälp finns eftersom de inte blir upplysta om det av sina landsting som vill spara pengar och/eller inte erbjuder denna hjälp i sitt område.

De flesta av dem som har badprotes är så nöjda och glada med att de faktiskt kan ta sig runt polen, ner över stranden, de hala klipporna eller att kunna stå stadigt i vågor.

För mig är det ingen skillnad på oss, vi vill alla att vårt handikapp skall motarbeta oss och ha så liten inverkan som möjligt på vår förmåga att leva vanliga liv. Och vi lär oss vägar att utöka våra möjligheter att fungera i olika miljöer. Om vi går med kryckor, protes eller har andra hjälpmedel.

Att få en badprotes kan för en person innebära att de kan gå ner till stranden med ain familj, för en annan att han kan röra sig runt polerna i ett badhus. Och bara detta är gudasänt… Men nästa år tänker man kanske… Vad kan jag mer göra, surfa, åka vattenskidor, vattenruchebanor…

inget av detta är förhindrat någon även om vi hoppar på ett ben med eller utan kryckor, men för vissa blir livet mycket lättare.

Jag kommer själv ihåg när jag var barn innan badproteser blev en del av mitt liv. Pappa bar mig ner till stranden genom sanddynorna som jag kom ig det var det många hundra meter i lös sand som behövde forseras innan vi kom till havet där vi brukade bada. Misstänker att jag hade fått vila många fånger om jag skulle hoppat det… Sedan var det Låååångt ut innan det blev så djupt att man ens kunde krypsimma. Något jag alls inte ville på skolutflykter.. Då stannade jag på stranden och sade att jag inte ville bada.. Jag som alltid älskade vatten. Om någon övertygade mig att ge mig ut så stannade jag i vattnet tills vi åkte hem… Jag ville ju bada… Men viste att jag inte orkade hopp in och ut igen. Men pappa brukade bära mig även ut och in…

När jag böev lite äldre så struntade jag i att benen inte tålde vatten… Då fick de väl göra nya.. Jag badade med dem ändå tills de rostade och kärvade sönder i allt snabbare takt. Inte alltid det var så bra, en gång blev jag utan ben en hel grekland semester…. Så tillslut beslutade min verkstad att det faktiskt var bättre att göra en special protes… Hoppas jag hittar en bild på den att lägga in… Detta var en hylsa med ett vitt plaströr rakt ner till en rund gummimatta som fot…

Min syster tyckte den var vansinnigt rolig för jag såg ut som en pirat, haltade mer då den saknade led… Men det alldra roligaste var att det stod sex strålar vatten ut åt sidorna när jag klev upp ur polen… Det var drenering av luft/vatten från plaströrets mitt.

För mig förändrade i alla fall detta enkla plaströr hela mitt badliv för… Jag kunde plötsligen röra mig fritt runt poler, upp och ner i sand och grund strand… Behövde inte vara livrädd för hala klippor… Och jag lärde mig t.o.m. Att windsurfa med det benet.

För mig är det ett högt skattat hjälpmedel som innebär stor frihet och livskvalitet. Hade jag gjort allt jag gör idag utan det… Vet inte.. Kanske men många saker hade varit mycket jobbigare att ta sig till och man kanske inte hade orkat… Om jag blev av med det idag så hade jag nog löst saker på ett ben eller tvingat frun att hjälpa mig, men utan tvivel hade det blivit mycket mer sällan jag t.e.x. Hade kajakat…. Men jag tror faktiskt att jag hade använt mitt vanliga ben, och skitit i att de inte ville förse mig med ett som klarar att badas med…

Varför tar jag upp detta sista, jo för att det finns platser i Sverige, utanför skåne, halland och Stockholm där medborgarnas landsting skiter i de amputerades livskvallitet och faktiskt inte erbjuder badproteser… Vet inte ifall det är för att de lyssnar på ”det funkar lika bra med kryckor!” Rösterna eller för att de bara är dummsnåla. Men jag tycker inte att mina medamputerade skall ställa upp på denna missbehandling, utan se till att ni kommer dit ni vill med den utrustning ni förses med. Såola givetvis av prdentligt efteråt men låt annars landsting och ortopeden ta ansvar för funktionen.

Nu några ord till tillverkarna av badprotesdelar. Jag tycker det är lysande att ni faktiskt har dessa produkter…. Men!

  1. Leden 3RW95: Varför göra leder som inte flexionslåser vid belastning så att man kan lita på leden i lutningar och steniga, leriga stränder?
  2. Leden 3RW95: Varför göra ett fast fexionslås som inte får användas vid gång där det faktiskt höjer säkerheten mest… Utan bara i vattnet?
  3. Leden 3RW95: Varför i allsin dar dra ut på skydden så att vi måste gå flera år med ett ben som kan skada dem vi badar med? Jag menar att det är så lätt att riva sig på, och t.om. Bryta ett finger på ett barn som får in det på fel ställe vis en extension. För att inte tala om förstörelse av materiell som kommer i kontakt med den… Surfbrädor, kajaker, våtdräkter och kläder som nyps sönder på bara några meters gång.

Det är ju bara inte genomtänkt.. Bakläxa!

Vet ni förresten att det finns en geniumled redan som är vattensäkrad? Men den får vi inte tillgång till för att USAs arme har någon ensamrätt till den just nu… Annars känns ju det som ett billigare alternativ för alla, ett ben som klarar allt! Den kallas X3 om jag inte mins fel.

Till sist, här är ett alternativ som finns för att skydda gipsade ben http://www.hammond-drysuits.co.uk/broken-arm-leg-cast-cover.html

Ville så gärna..

Ville så gärna att detta skulle vara en blog om just att leva med protes och om sätt att överkomma problem. Jag ville ha ett positivt fokus! Detta är också anledningen till att det blir så långt mellan inläggen, det är ofta jag känner att jag tjatar om samma sak. Dessutom har jag märkt att saker som jag faktiskt ser som positivt mottages som tjat av andra. Och ibland har man bara svårt för att se det positiva i saker man vill skriva om, eller har svårt för att formulera sig positivt.

Låter egentligen mest olikt mig allt ihop jag nyss skrev, jag brukar ju inte bry mig så mycket om vad andra tycker, eller hålla tillbaka för att saker kan missuppfattas… Jag har alltså förändrats… Är det bra???.. Vill jag vara denna nya jag?

Oavsett hur jag ser på hur man förmedlar sig eller uttrycker sig, så tänker jag inte ”nöja mig”.

Tänker inte nöja mig med att jag tycker saker är jobbiga och låta det hålla mig tillbaka.

Inte nöja mig med att proteser och annat är tillräckliga, jag vill att de skall vara bra och helt rätt.

Inte tillåta mig att bli försoffad igen för att saker känns tunga eller gör ont.

Inte låta bli saker för att andra tycker det blir för jobbigt för mig… Men inte heller tvinga mig själv till onödiga risker för att jag måste bevisa mig. (Balansgång)

Jag vill känna mig nöjd med mig själv och det jag gör, inte skylla på och bli begränsad av mitt handikapp men inte heller överdriva min förmåga.

Låter detta knäppt?

I vilket fall, status:

Jag har haft fortsatta motgångar med skavsår jag drog på mig när jag började springa, tvingades ta det lugnt igen och backa på mitt beslut att springa var morgon. Skavsåren vägrade dessutom att läka och det är först nu som det bara är skorpor kvar. Detta har dessutom hindrat mig att både cykla och gå… Kunde visserligen börja cykla utan ben… Skall ta mig en funderare på det..

Vad jag istället gjorde var att slutligen skaffa mig en riktig havskajak efter två års funderingar (dyra grejer). Detta är givetvis inte utan problem med transporter och lyft etc, men vilken frihet när man väl sitter i den på väg ut. Träningen är dessutom riktigt bra och jag går åter ner snabbt i vikt 🙂 wohooo! Är nu nere på 112 kg, ni som följt mig vet att jag var uppe i 127 kg och sedan gick ner till 110kg men sedan fick jag bakslag efter vi förlorade vår dotter och gick åter upp till 116.. Men nu är det på rätt väg igen. 110 är annars en magisk gräns för enligt BMI är jag fet över den men bara äverviktig under den 🙂 och att jag är viktig har jag ju alltid vetat 😀

Mitt intresse för kajakande har dessutom bara stigit sedan jag började med denna aktivitet. För ca två år sedan gick jag en kurs och tyckte det var helläckert, men tyckte det var för dyrt… Min fru också som trodde jag skulle tröttna snabbt, jag valde därför att skaffa mig en billigare lekkajak som jag hade förra sommaren att träna med. Det var inte alls lika roligt som en havskajak efter som den inte var effektiv att ta sig någon stans med. Jag lärde mig i alla fall lite balans och rollar med den. Detta året när jag inte kunde träna på annat sätt så fick jag i alla fall tummarna loss och har inte ångrat det en sekund.

 

Jag har nästan varit ute var dag, och paddlar sträckor på milen med genomsnitt på 6 km/t riktigt bra. Jag har gått lite kurser och så men annars har jag mest varit ensam, inte hittat got bra forum för paddelkompis. Och det är lite läskigt som nybörjare, men jag vill inte hålla tillbaka, det är ju nu det är sommar. När vattnet e kallt vill man ju helst känna sig trygg och säker på stöd och rollar.

 

Fjällen september 2013

 

 

Jag beslutade att följa med min far och syster till fjällen för att se hur jag klarade av vandring i den miljön. Från början hade de andra två tänkt att göra en vandrings runda från Storulvån mot och in i Norge och sedan tillbaka igen via lederna och över topparna som fans där. Jag kommer inte ihåg exakt vilka toppar, eller vilken runda det var men tänkte att det var för tufft för mig. I alla fall för första gången utan att veta något om terrängen eller hur långt jag klarar av att gå i den. Som tur var så hade min syster och far ingenting emot att göra dagsutflykter, så med detta som plan satte vi av mot Storulvån.

 

Jag hade som vanligt flera betänkligheter och oroade mig för terrängen, och såg framför mig de hemska skolresorna till Kullen när jag var liten. Där vi klättrade längs de branta bergssidorna, gruset, småstenen och det hala underlaget gjorde det till en plågsam upplevelse… Samtidigt var det ju innan geniumknän och kolfiberfötter. Detta var en annan spännande sak då det var första gången jag skulle kunna testa Genium riktigt ordentligt. Detta tillsammans med nya kläder och allting. Enda nackdelen jag egentligen hade med mig i bagaget var att hylsan åter igen var på tok för stor på grund av viktminskning, men det var bara att hantera. Hade med mig utfyllnadsstrumpor för att minimera skavsåren, samt skavsårsplåster för häl 🙂

 
 

Resan till Storulvån gjorde vi genom Norge och det var så härligt när vi väl började se fjällen, de känns mäktiga när man kommer från de skånska slätterna, vi hade gissningalekar om hur högt trädgränsen var och så vidare. Det var sent när vi väl kom upp, och utan visning lyckades vi lägga oss på fel platser i vandrarhemmet och fick omlokalisera mitt i natten.

Dag 1:

Det var så härligt att gå till frukosten med all förväntan samt mes den fina utsikten upp mot fjällen. Det var framförallt Lillulven och Getryggen som man direkt såg från stationen. Vi valde att bege oss upp på Lillulven, det låg nära, samt om jag skulle ha bästa chansen att ta mig upp på en topp så var det ju första dagen, sen vet man ju inte hur benet mår.

När jag såg stigarna blev jag först förskräckt, över hur brant och stenigt det var, faktum är att jag nog blev förskräckt över var ny miljö jag stätte på. Pappa och min syster hade skoj åt det senare, att jag flera gånger förvarnade för att det kunde bli för tufft. Men faktum är det att jag tog mig hela vägen upp genom sten, branter, ljung, slask och snö 🙂 inte heller var jag så slut som jag räknat med. Att använda genium i denna miljön var både lärorikt och riktigt trevligt. Det var detta pappa och systern, hade roligt åt ”Först tror du allt e för besvärligt och sen springer du runt som en bergsget”. Onekligen lite kontrast, men jag vill ju inte vara så försiktigoch dessutom ta ut misslyckanden i förskott. Dags att tänka om här, brukar ju alltid säga att det första man måste glömma är att det är omöjligt om man skall lyckas med det. Skall försökaleva efter det också och sluta gnälla.

Det går inte att komma från att jag hade ont i stumpen i slutet på dagen, men jag hade fyllt hylsan med att vecka långkalsongerna mellan linern och hylsan, från lamellen och upp. Detta hjälpte till att motverka skav både vid hylskant och nere med. Jag hade dock benet av så mycket jag kunde och rengjorde stump och liner ordentligt.

Dag 2:

Jag valde att ta en chansning och sätta på skavsårsplåster på hud som gjorde ont sedan gårdagen, innan dagens utflykt. Detta hjälpte till att fylla ut ytterligare längst ned och visade sig vara helt rätt i efterhand för att skydda utsatt hud.

Som det blev för denna dagen var planen att gå upp för getryggen men sedan ta ett spår längs sidan av berget och sedan ner till en raststuga, och tillbaks längs leden. Turen var på ca milen, mestadels genom sank ljung och björksly. Vi hadde dock turen att allt var torrare än normalt, denna gången var det också daga för min syster att vara den som tyckte det var obehagligt. Jag däremot tyckte det var helt ok, med protes har man ju förwdelen av art ha en fot som det inte gör nägot om den blir våt 🙂 Tror o andra sidan inte jag fick någon väta in i kängorna på hela turen, inte ens när vi vadade en å och de andra tog av sig bart.

Det enda missöde var att jag lyckades bryta ena staven och fick låna en av min syster… Ja jag går ofta med stavar, ibland hänger de bara på ryggsäcken men i denna fjällmiljö fan jag ofta trygghet i att faktiskt använda dem. Dessutom gjorde syster och far det samma efter första dagen då de sett fördelarna med att hela kroppen arbetar och delar belastningen.

Detta var en tuff tur, inte bara 4 km+ sankmark utan nästan ännumer när vi kom till fjällleden. Sant det såg ut som en motorväg i jämförelse och nog gick det snabbare km/min men det var ojämt, små stenar och rullande grus/singel jag gillade definitivt inte detta, men utaikten var super och vi träffade trevliga människor på färden.

Jag var bra trött i stumpen när vi kom hem men inga blödande sår efter detta heller 🙂 Jag valde att he benet av samt att gå isäng tidigare… Ordentlig rengöring även dennq dag men jag drog ej av plåster och tejp då kjag befarade att huden följt med iså fall. Men jag tog faktiskt chansen att gå en kurs i fjällöverlevnad innan jag kröp i säng.

 

Dag 3:

Denna dag ville min syster i första hand bestiga den lite mer utmanande Getryggen. Jag var med på detta så vi gav oss av med detta målet. Det var en tuff bestigning uppåt, men vilka utsikter vi hade att beundra.

Jag tog mig upptill den övre randen och där blev det i princip regelrätt klättring över snö och is. Efter några meter av detta bealutade jag att jag uppnått tillräckligt för att vara nöjd med resan, detta samman med att syster och far var riktigt oroligaför mig gjorde att jag vände ner igen. De två andra fortsatte till toppen, något som innebar betydligt mer klättrande samt krypande. Senare fick vi veta att det fanns en annan väg upp som var längre men betydligt lättare.

Men jag ångrar inte att jag avbröt. Fick en eftermiddag för mig själv på bergssidan där jag for fram och tillbaka iväntan på de två andra. Deta gav mig en lysande chans att testa Genium till det yttersta. Leden är i mycket helt lysande i denna miljö, med undantag för igången så är den ett nöje att gå isådan miljö med. Det jag dock tyvärr noterade var att batteritiden snabbt gick ner i påfrestningen, synd att man inte kan lita på 5 dagar… O andra sidan kan jag inte tänka mig en led jag hellre har i denna miljön… I alla fall inte på marknaden nu.

Inte heller denna dag fick jag några blödande sår… Helt otroligt.. Med hylsa som var för stor och allt…

Jag har skrivit ovan från minnet nu flera månader efter, men jag hoppas det var av intresse ändå, och jag ber om ursäkt för fördröjningen.

 

Träningsverk… Springa..

Jaha, nu har jag slappat länge nog, tror faktiskt inte jag varit aktiv sedan min fjälltur i september det är en lång tid. Men samtidigt har vi som familj haft mycket att hantera som inte har med denna blog att göra.

Det är i alla fall god tid att plocka upp där jag avbröt och fortsätta bättra på min kondition samt att utmana mig själv igen.

Igår fick jag verkligen en sådan chans och en ordentlig spark i baken på flera sätt. Kl 9 igår skulle jag infinna mig på Ortopedverkstaden, med det skrämmande målet att prova springa på en springprotes. Jag fick remissen på denna nästan för ett år sedan och trodde nog att det skulle vara snabbare att fixa, dock ville ortopeden vänta på att OB (Ottobock) skulle få fram utrustning istället för den utrustning som redan fanns tillgänglig hos en annan tillverkare. Vet inte om detta var för att de är knutna till OB eller kanske troligare på grund av min vikt.

I vilket fall som helst var det nu dags, mitt i en förkylning och efter att ha misskött träningen i flera månader att få prova. Tänkte att jag radar upp mina ursäkter direkt i inlägget…

När jag satt där kl 9 imorse var jag både spänd och förväntansfull såväl som rädd… Ja faktiskt det är/var skrämmande, de där fötterna är läskiga. De skall ge så mycket kraft tillbaka vad man förstått samt svåra att gå normalt på… Detta vad jag hade förstått från att läsa om dem och se videos om andra som börjat springa. Förutom detta var att springa i sig skrämmande då jag inte sprungit sedan jag var ett barn… Typ innan amputationen 1976… Ännu värre, tänk om jag inte klarade av det… Knäcka koden… Inte orka…

Här är en bild från när de börjat måtta in. Benet består av fjäderfot från Ottobock, jag tror att denna är specialtillverkad för användaren. Det som de inte haft innan var en sula, men nu har de både en vanlig och en spiksula man lätt kan byta ut. Leden jag har är en 3WR95, det hade varit önskvärt med en 3S80 men de görs ej för min vikt.

Så väntan var nog värt det ändå, när man nu fått specialanpassad proffsutrustning.

Första intrycken när jag fått den på mig var att den var mycket styvare än jag förväntat mig, och inte alls så svår att gå med som jag förväntat mig. En utav de sakerna som också gjort mig nervös var valet av led då jag vet att denna led inte har några skydd för ofrivillig flexion. Detta problem kändes inte lika allvarligt när trampdynan kommer så långt fram vid nedtramp. Dessutom har leden bra inställningar för dämpning de för flexion och extension, detta gjorde att man kunde reglera säkerheten mycket bra efter känsla och känsla.

Exempel max säkerhet:

  • Flexion: max dämpning
  • Extension: min dämpning

Med ovan inställning motverkar leden att benet böjer sig och vinkeln blir då mindre att kasta fram igen, samtidigt som det inte finns något motstånd för att räta ut sig.

Nu kan man ju fundera på varför man inte alltid vill ha det så alltid, men det beror bland annat på hur mycket frigång man vill ha… Ovan inställning är motsatsen till frigång… Exempelvis i gräs..

Hur gick det då kanske ni undrar, och jag måste nog erkänna att jag är riktigt nöjd. Jag har invanda mönster efter 37 år som måste tränas bort spökade ett tag… Och jag tyckte det var läskigt att gå över från gång till att jogga , speciellt på träningsbandet där jag lätt vinglade till.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=myud6LUQ44M&w=500&h=305]

Här är ett roligt klipp där MrT från OB ställer in hastigheten på löparbandet. Han sade att maskinen måste ha fortsatt öka men jag tror han var trött på att jag bara gick 🙂

Men när vi kom ut i korridorerna där man kunde sträcka ut så lossnade det… Inte direkt, men så när vi testade att två sprang bredvid mig så vågade jag plötsligt och sedan gick det riktigt bra.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=xDnrJ20Mwe0&w=500&h=305]

Ni får tänka på att jag i princip aldrig sprungit sedan jag fick protes.

När jag kom hem efter en halv dag av testande, gåband, springande… Hade jag sådan träningsverk i mage, vader och häl att jag mådde riktigt illa hela kvällen… Men vilken upplevelse det var, jag kan knappt bärga mig från att ut och testa mer. Jag bara ser framför mig hur jag kan ta mig fram längs stigar och vägar på detta sätt…. Så himla häftigt!!

Nu har jag först en testperiod till nästa vecka på torsdag, då jag skall träffa dem igen och avgöra om jag vill fortsätta med detta… Och min enda oro just nu är att jag är för otränad och kommer få för mycket träningsverk att utnyttja denna tiden maximalt… Samt att min ihållande förkylning skall bromsa mig.

Idag har jag i alla fall hållit mig lugn efter halvdagen träning igår, och hoppas jag kan ge desto mer imorgon.

Vandring

Måste skriva lite då det händer ganska mycket, men det blir nog lite snabbt och torftigt, ni får ha överseende.

Nu är det höst och min favoritsäsong för att vara ute och gå. Kanske inte för att det är som finast då utan för att det är behagligast. Dessutom minst problem med stumpen.

Förra helgen var jag iväg och vandrade med min far från Christinehof till kusten ca 2 mil, vi skulle egentligen gått tillbaka dagen efter men på grund av flera anledningar var jag tvungen att bryta. Detta var min första vandring på länge och till största delen var det kanske ovana som gjorde att jag fick ont i fot och stump. Dessutom fick jag en liten bula på stumpen som började göra ont efter 6-8 km. Men jag valde i alla fall att avbryta och inte gå dag två. Vi åkte hem och tog en ordentlig carbonara istället 🙂

En av anledningarna till att jag inte pressade igenom dag två var också att vi skall till fjällen idag, denna helgen. Jag, min syster och pappa… Under fyra dagar skall vi vandra i fjällen… Riktigt spännande, har själv inte gått i fjällen någon gång.

Hur kommer det att gå:

Kommer terrängen att vara för mycket?

Kommer det vara för halt och farligt? (grus, vått, snö eller slask)

Kommer jag kunna gå hela dagar?

Kommer jag att hålla de andra tillbaka?

Många frågor och orostankar är det som dyker upp nu innan. Till detta kan tilläggas att jag har ett nytt ben, både led (Genium) och fot (Triton). Hylsan är dessutom på tok för stor efter viktminskning.

Det är lite roligt, jag har nu gått ner 20 kg på ett år och när jag vandrade förra året vägde jag med ryggsäck ca 135kg och nu väger jag med ryggsäck 114kg. Det är också roligt att inte längre vara fet enligt BMI utan ”bara” överviktig, kommande år blir målet att gå ner de 12 återstående kilona samt jämna ut.

Genium och Triton, det är en underbar ny teknik men det är också många nya rörelser jag måste lära mig och nöta in. Dessa nya rörelser innebär även annan belastning på skinn, muskler och leder som kroppen måste vänja sig vid. Det som jag hitintills har mest problem med är Geniums dåliga frigång i t.ex. gräs… Det bästa hitintills är Tritons underbara balans.

Jaja… Tänker skriva mer om hur det fungerar framåt men nu handlar det om att fokusera på att genomleva vandringen i fjällen samt att få ut mest av denna. Mina enda knep just nu är låg vikt i packning… stavar för avlastning, säkerhet och balans och långsam takt med många pauser.

Orättvist… gnäll..

Dyslexi status: ej rättad.
Måste få gnälla lite…
Jag hade bara en planerad vecka semester detta året, skulle åka till Västervik med min fru, barn och några kompisar och deras familjer. Sett fram emot det länge… och jag måste ju säga att jag tränat både ihärdigt och bra för att kunna vara mer aktiv. Både för min egen skull och barnens.
Allt började suveränt.. men när jag vaknade på morgonen efter vi kommit dit så var stumpen svullen och jag hade fått en stor finne mitt på ”trampdynan”… naturligtvis vägrade jag sitta och ta det lugnt… vi hade ju planerat utflykter vilket innebar att jag gick hela den dagen… äventyrsbanor och allt som barnen skulle testa… vi hade faktiskt riktigt trevligt men mot slutet av dagen var jag tvungen att knapra värktabletter för att över huvud taget hålla humöret uppe. Kompisarna märkte att jag var sammanbiten… men jag var i alla fall inte på ”för” dåligt humör. När vi kom hem på kvällen punkterade jag ”finnen” och lät den blöda ut ordentligt. Samma på morgonen när jag vaknade innan jag tog på mig benet igen… det är enda sättet jag vet som kan ge en snabb lösning och nog fungerade det… hade mycket mindre ont de kommande dagarna som innefattade bland annat en dag på Astrid Lindgrens Land.
Jag är glad att jag inte blev sittande, för jag hade ju inte rullstolen med mig men samtidigt tycker jag livet ibland är oerhört orättvist. Här har jag tränat dagligen och med väldigt lite problem allt som allt och så när det väl gäller för lite äkta livskvallitet så skall man gå och ha ont… skit är det!
Men vi hade iaf på det hela en bra semestervecka och valde i slutet på veckan att ta det lite lugnare än kompisfamiljerna med utflykterna och hyrde istället båt att fiska med. Något som barnen visade sig uppskatta lika mycket… lära sig köra båt och fånga fiskar samt tillaga dessa 🙂
Hoppas resten av sommaren blir en riktig lyxsommar.

Träning, skav och annat.

Dyslexi status: ej rättad.

Det var ett tag sedan nu så jag kände att en uppdatering var befogad. Allt är fortsatt riktigt bra och jag har inte mycket att anmärka på just nu.

Axeln verkar läka bra och jag har inte mycket ont av den alls, igår provade jag att träna den… Vanligt pass men med färre eller inga vikter och färre repetioner. Var märkbart svagare i armen men det betyder nog bara att den behöver läka lite till… Inte blev jag särskilt öm nu dagen efter så jag kan nog köra på mer t.o.m. Har semester en vecka nu så det blir nog efter, om jag inte tar med TRX eller kör crossnature pass.

Gång: jag har nästan lagt om helt till gym nu, dels på grund av att hylsan igen passar sämre (viktminskning/omfördelning) och jag får mindre skav på gåband… Även om det är tråkigare 🙂

Cykel: har cyklat plant eller fram och tillbaka till gym, men inte vågat mer då jag vill ha kontroll på hur mycket jag anstränger axeln.

Övrig träning, har beslutat att jag åter skall bygga upp en muskelreserv. Dels för att gå ner i vikt i längden, men även för att lättare hålla vikten utan att behöva hålla igen hela tiden. Och dels för att jag faktiskt gillar att träna igen, har kört ca 2t 6d/v nu ett tag och det känns riktigt bra. Så fort axeln e helt ok skall jag köra på ordentligt igen. Tänker variera med gym, crossnature, hijking och kajaking för att inte bli uttråkad. Tänker dessutom träna mer kropps styrka och airobiskt… Än punktträning muskel träningen jag tränade förr när jag byggde.

Protesmässigt:

Just nu har jag mestadels problem med passform och glapp i hylsan som orsakar skavsår. Detta beror på att stumpen fortsätter ändra form med träning och viktförändring.

Jag har även problem med att jag får ont i stumpen då min protes är för styv och stötarna blir för hårda… Hoppas få den nya foten snart… Fattar inte varför sådant skall dröja flera månader 🙁

Ovan medför även att jag översträcker den friska foten och får ont i tårna då jag försöker kompensera.

Har heller inte fått skyddet till min badprotes så den är fortsatt farlig för barnen när jag badar med dem 🙁 måsta vara ett halvår snart jag väntat på det.

Vet det blev lite gnälligt där men allt i allt fungerar det mesta riktigt bra 🙂 och jag bara längtar till jag kan träna ordentligt igen.

 

Trevlig midsommar på er!

 

Hitta sig själv…

– Hur är det?

– Så himlans bra, kan bara inte förklara hur bra det är!

Så svarar jag på den frågan just nu, och det är verkligen så… Jag kan knappt beskriva hur bra det är just nu och hur ljust allt ser ut. Bekymmersfritt… Nej men för vem är det, det?

Vad babblar jag om… Jo.. Under två år sedan att fall har jag ju haft ont i axeln. Detta har inneburit att jag inte kan sova. Detta i sin tur har gjort att jag varit trött, ofokuserad, apatisk och allmänt inte känt igen mig själv.

Efter så lång tid hade jag börjat tvivla på mig själv… Tvivlat på att jag klarar jobba en hel dag… Tvivlat på att jag kan hålla saker i minnet mer än någon minut… Tvivlat på min koncentration ( som varit ett kännetecken för mig)… Tvivlat på att jag kan vara trevlig i mer än korta perioder…

Jag hade helt enkelt förlorat mig själv i ett stort mörker som jag inte hittade ut ur eller ens såg själv… Djupt va 🙂

Efter axeloperationen kan jag nu helt plötsligt sova igen… Det är lite lustigt eftersom jag har mer ont nu egentligen, men på något sätt inte samma ont.

Som resultat av att jag kan sova så…

  • Kommer jag upp om mornarna… Utan klocka och är utsövd!
  • Hör barnen och kan hjälpa dem utan att känna mig som en zombie när de vaknar på natten.
  • Minns jag saker i mer än 2sekunder.
  • Jag kan koncentrera mig på saker jag gör utan att hamna på villospår direkt.
  • Jag känner mig trevligare mot familj och vänner… Känner dessutom för att vara social igen 🙂
  • Ringer folk och pratar med mig igen, ber om råd och hör hur det är… Istället för att prata med frun min… Nog ett bevis på ovan punkt.
  • Jag känner mig genuint intresserad av saker igen… Jobbet… Barnens skola och förskola… IT/Datorer… Att lära mig saker…

Framförallt känner jag igen mig själv igen… Visst jag känner att jag inte är helt i mål men nästan 🙂 det är sååå härligt. Åter känner jag att jag klarar sådant man bör klara igen, och det var länge sedan allt kändes så bra som nu.

Bara ett ganska trevligt problem… Jag får ju inget göra medan det läker… Och detta är så frustrerande… Min fru körde t.o.m. iväg mig från trädgården för att jag inte skulle hjälpa till med rabatterna här om dagen 😐

Men det är ju övergående… Skall bara stå ut i två veckor till (enl läkaren) så får jag hoppas det är läkt då.

Om någon har samma sömnproblem och funderar på den operationen… Kan jag bara rekommendera den… I alla fall som det känns nu… Får ju se hur det känns när jag kan använda armen fullt igen… Samtidigt är redan sömnen värt otroligt mycket jmfrt med andra besvär… I alla fall för mig.

Positivt!

Vet ni, ganska ofta känns det som om man bara skriver det negativa, och jag märker det ibland lite på andras reaktioner också. Så jag tänkte att jag skulle skriva om allt jag tycker är positivt också 🙂

Jag vill ju gärna vara positiv även om jag också vill föra fram sådant som inte är bra i ljuset.

Vi börjar med Genium… Jag tycker den leden på många sätt är lysande, men framför allt är det mycket märkbart nu i efterhand hur mycket bättre än C-Leg den är… Jag snubblar massor med C-Leg, något jag inte tänkt på tidigare eftersom det inte fans något som gick att lita mer på.

Men detta är inte poängen eller det som är mest positivt… Det som är så positivt med detta är att utvecklingen går så mycket framåt rörande hjälpmedel just nu. Det är helt enkelt en mycket intressant tid och framtid för oss amputerade just nu, med massor av saker som händer. Även de andra tillverkarna har mycket intressant på gång. Något annat som är underbart är att de visar ett mycket större intresse av samtal och input direkt med/från oss brukare.

Jag är också så nöjd med min ortoped mottagning just nu, det känns som om de verkligen bryr sig och att vi har samma mål. Med remisserna avklarade känns det som om precis allt faller på plats. Visst jag får nog lugna mig lite med springprotes (axel) och ny protes (semester)… Men allt känns som om det är på spåret och eventuella hinder undanröjda.

Efter axeloperationen har jag också redan kunnat sova bättre igen, mår mycket bättre… Har mer energi.., allt känns mycket ljusare… Äntligen påG tillbaka.

Det går även mycket bättre med träning, och lägre vikt samt ett mer stabilt aktivt liv är inom räckhåll.

Kan jag nu koma igen yrkesmässigt med så ser det riktigt ljust ut ekonomiskt med eftersom båda nu har jobb. Men vi har ju ett barn till på väg så det ekonomiska får nog vänta ett år… Men även detta är ren lycka… Efter allt som hänt är vi snart den familj vi såg framför oss, jag och min fru.

Härifrån har jag följande mål:

  • Satsa och komma på fötter med företaget och få balans i jobbet. Målet är att få upp omsättningen och anställa så jag har fler att dela support och ansvar med.
  • Komma ut mer i naturen med barnen, kanot, fiske, camping och annat bus.
  • Komma ut mer i naturen själv vandring, kajaking, kanoting, fiske mm.
  • Bli seriös med träningen cykling, kajak, gym, crossnature och lära mig springa.
  • Gå ner i vikt, jag ligger nu på ca 116 kg men skall ner till runt 95 kg. Vägde som mest 127 för lite mindre än ett år sedan.
  • Rusta upp trädgård, hus och hem som fallit efter under all otur sista åren.

Det känns så härligt att kunna skriva allt ovan och för första gången på länge faktiskt tro att det kommer funka… Inte bara tro… Övertygad faktiskt.

 

Allt kommer bli så bra 🙂