Hittade denna bilden på mötesplatsen, och det låter ju fint…
Kärlek är inte att hitta någon att leva med. Kärlek är att hitta någon man inte kan leva utan.
Men som vanligt fick det mig att börja tänka… de har ju redan hittat någon de inte kan leva utan. Faktum är att varje människa som finns och någonsin har funnits har haft en närma kontakt med någon de inte kan leva utan.
Nämligen dem själva… Utan tvivel är det en av de svårare sakerna som fins att faktiskt älska denna personen (en själv) så mycket att man vill leva med den.
Att älska någon så mycket att man (tänker att man) inte kan leva utan den, är faktiskt inte fint alls. Detta är ett behov, en fälla och något som förmörkar riktig kärlek. Om du inte kan leva utan en annan människa och har ett så stort behov av att de skall fullfölja detta uppdraget som här att aldrig lämna dig, så binder du också fast och håller dem fångna i dina tankemönster. Du hindrar lätt dig själv från att leva i nuet, just eftersom du skräms av vad som skulle hända om de inte stannar hos dig.
Du ser någon som liknar han/hon pussa någon, och vips kommer alla mörka och hemska tankar. Han/Hon kommer för sent från jobbet… etc.
Om han/hon blir riktigt sjuk kommer du med all säkerhet lägga mer tid på att trösta dig själv och dina tankar på ”Vad skall du ta dig till om…” än att faktiskt finnas till för den du tänker dig älska.
Detta är inte kärlek, detta är ett försök at älska sig själv genom någon annans spegel. Vanligt, javisst men absolut inget som man skall tråna efter.
Snarare tror jag varje människa vill bli sedd och älskad för den de verkligen är och inte genom slöjan av andras behov, rädslor och egoism.
Bara mina funderingar…
Senaste kommentarer