Jag satt och letade fraser som inspiration till en tatuering och så stötte jag på ovan. Är inte alls säker på att jag håller med men jag tyckte definitivt det var ett av de mest tänkvärda uttalandena, och kanske ibland något att sträva efter.

I vilket fall gillar jag sådant som får mig att tänka efter och det fick detta.

Mina egna tankar om smärta och lidande kan jag nog inte sammanfatta i en mening, eller ens en bloggpost.

I korta drag ser jag ser jag det som att det finns en direkt parallell mellan mentala balans samt verktyg och överföringen av smärta till lidande. Flummigt?

Jag tänker att exempelvis om jag är ute och springer vilket är tungt och smärtsamt på många sätt, men jag är i balans… Solen skiner… Jag har ätit en god frukost och fått mitt kaffe…. Då överförs inte detta obehag till att bli ett lidande, jag är i balans och har full koll på verktygen att sätta upp spärrar mot detta. Man skulle till och med kunna påstå att dessa verktyg i rätt balans föder sig själv… Hör fåglarna, ser vårens första knoppar etc. Och de i sin tur viktar över balansen än mer…

Så var det inte för mig just idag, jag känner mig i ofas och har massor att oroa mig för och bearbeta privat… Saker jag känner problematiskt att ta mig igenom. När jag påbörjar förberedelserna att ut och springa är det med ett stort inre motstånd… Tar tid att komma ut… Hundarna är i vägen… Snubblar på barnens leksaker… Blir arg och irriterad.. Kommer ut och benet känns för långt, klumpigt och jag snubblar hela tiden… Ser bara den leriga vägen… Skräpet i vägkanten… Tittar bara ner… Vill inte träffa eller prata med någon granne och gömmer mig i mina lurar, med musik jag egentligen inte orkar lyssna på.

Är detta valfritt? Jo i stora delar tror jag att det är det och därför tyckte jag frasen var tänkvärd för mig. Det är inte det samma som att vi alltid kan ta oss ur denna mentala obalans, eller ens förstår att vi har möjlighet att ta chansen när vi är i den. Men om jag hade fokuserat på något annat och inte att jag måste springa… Exempelvis, ta mig ner och titta på ån, undersöka vitsippsskogen, eller bara att lyssna på fåglar… Sådant som ger mig energi när jag är i balans så kanske jag kunde ändrat mitt humör och ja…. lidande.

Jag tror inte att lösningarna är lika lätta med mental smärta, då jag inte tror att lidandet blir bättre av att tränga undan denna från fokus, i alla fall långt ifrån alltid.

Bla… Bla… Jag skulle ju skriva om springande och hur det går.

Som ni förstod från ovan är det ett stort motstånd att komma igång, och jag hade nog sett att jag skulle göra bättre framsteg och att jag skulle klara mer från början. Samtidigt är jag helt övertygad om att längden inte blev rätt, jag snubblar hela tiden. Detta samman med att det är ganska skrämmande gör det svårt att hålla pulsen på en nivå där man faktiskt klarar motionera. Låter det som om jag ger upp? Så är det inte, jag gillar utmaningar och skall fixa denna också. Jag tycker dessutom det är toppen att jag hittat något som får igång mig på så kort tid som springandet gör. Jag bara hoppas komma över dessa tidiga motstånd och obehagligheter så snabbt som möjligt, så att jag kan börja jaga kilometer sen.

På onsdag skall jag in och justera, och fram till dess får jag försöka lära kroppen rörelserna så gott det går.

Skickat via Blogsy