Nerbäddad… Sjuk med en twist..

2013-03-13 • Amputerad • by

I fredags kväll fick jag plötsligt frossa och började känna mig hur sjuk som helst. Sedan låg jag pall med feber (39), hosta, frossa och ont precis överallt. Jag antar jag var extra mottaglig efter att ha motionerat lite överdrivet. På lördag eftermiddag fick jag släpat mig in till läkarmottagningen och trotts en låg sänka misstänkte de lunginflammation…hu…. Och skickade hem mig med antibiotika. Nu på tisdag är jag mest bara snuvig och slut men annars betydligt bättre igen.

Det som är lite underligt är att jag fick i samband med detta ordentliga fantomsmärtor. Dessa var ihållande med några minuters mellanrum i lite över ett dygn… Det värker till… Kroppen krampar… Och sen släpper det…efter ett tag värker musklerna efter krampanfallen och det blir mer och mer plågsamt både med smärtorna samt att hosta och röra på sig.

Jag brukar uppleva att jag får fantomsmärtor efter att jag frusit ordentligt om stumpen, men det är första gången det blivit så av frossa.. Jag frös ju inte egentligen… Jag var ju jättevarm 🙂

Jag har medicin för detta men tycker den är läskig… Massor med varningstext… Opiumbaserad… Blir alltid så nojig för hjärtat, men med fantomsmärtor som dessa ger man tillslut efter och gör vad som för att slippa dem. Så tillslut tog jag en tablett och fick lite vila.

Orättvist att man inte bara kan få njuta av sin lunginflammation ifred utan att behöva få fantomsmärtor mitt i… Det kan liksom bli för bra ibland 🙂

Är i alla fall på bättringsvägen igen och längtar ut att springa och gå.

Justering? Springprotes…

2013-03-13 • Amputerad • by

Jag var inne för att få springbenet justerat, de tog och ställde om vinklarna lite för att det skulle kännas kortare. Men deras inställning var att det skulle vara längre och att det var en vanesak. Dock argumenterade jag att det måste gå lättare att lära sig rätt teknik om man inte är rädd att snubbla hela tiden. Detta i sin tur ledde till att vi tittade på distanser och sätt att få tillbaka längden igen om vi skulle kapa för mycket. Det visade sig inte vara ett problem, men man ville vänta tills jag fick rätt hylsa… Som de skulle fixa till nästa gång.

Träffade även en sjukgymnast där av ren tur som jobbat med just amputerade som springer. Hon erbjöd sig att avsätta en timme vid tillfälle för att ge mig/oss tipps. Spännande! Så de skulle planera in det till nästa gång.

Det skall i alla fall bli skönt att få det kortat när hylsan är klar.

Som vinden…

2013-03-05 • Amputerad • by

Haha, den överskriften är nog en smärre överdrift, men idag kändes det riktigt bra att springa. Tycker fortfarande den är för lång så jag valde att endast springa runt runt på innergården. Och på det viset klarade jag hålla tempot uppe i 15 minuter… Samt skaffa ny träningsverk… Och det måste ses som en vinst.

Kan inte påstå att jag inte gick lite för att få ner pulsen men samtidigt gick det bättre att springa runt runt då benlängden inte störde lika mycket.

Jag tänkte en hel del på inställning med i enlighet med det jag skrev igår, samt att jag fick en ny sko från Brandos idag för just löpning. Var tvungen att skaffa en med större dämpning och storlek för att foten skall klara av sitt nya uppdrag, men idag tjänade det som en bra moralboost också 🙂

Idag kändes i alla fall som en bra spring dag 🙂

Smärta är oundvikligt, men att lida valfritt.

2013-03-04 • Amputerad • by

Jag satt och letade fraser som inspiration till en tatuering och så stötte jag på ovan. Är inte alls säker på att jag håller med men jag tyckte definitivt det var ett av de mest tänkvärda uttalandena, och kanske ibland något att sträva efter.

I vilket fall gillar jag sådant som får mig att tänka efter och det fick detta.

Mina egna tankar om smärta och lidande kan jag nog inte sammanfatta i en mening, eller ens en bloggpost.

I korta drag ser jag ser jag det som att det finns en direkt parallell mellan mentala balans samt verktyg och överföringen av smärta till lidande. Flummigt?

Jag tänker att exempelvis om jag är ute och springer vilket är tungt och smärtsamt på många sätt, men jag är i balans… Solen skiner… Jag har ätit en god frukost och fått mitt kaffe…. Då överförs inte detta obehag till att bli ett lidande, jag är i balans och har full koll på verktygen att sätta upp spärrar mot detta. Man skulle till och med kunna påstå att dessa verktyg i rätt balans föder sig själv… Hör fåglarna, ser vårens första knoppar etc. Och de i sin tur viktar över balansen än mer…

Så var det inte för mig just idag, jag känner mig i ofas och har massor att oroa mig för och bearbeta privat… Saker jag känner problematiskt att ta mig igenom. När jag påbörjar förberedelserna att ut och springa är det med ett stort inre motstånd… Tar tid att komma ut… Hundarna är i vägen… Snubblar på barnens leksaker… Blir arg och irriterad.. Kommer ut och benet känns för långt, klumpigt och jag snubblar hela tiden… Ser bara den leriga vägen… Skräpet i vägkanten… Tittar bara ner… Vill inte träffa eller prata med någon granne och gömmer mig i mina lurar, med musik jag egentligen inte orkar lyssna på.

Är detta valfritt? Jo i stora delar tror jag att det är det och därför tyckte jag frasen var tänkvärd för mig. Det är inte det samma som att vi alltid kan ta oss ur denna mentala obalans, eller ens förstår att vi har möjlighet att ta chansen när vi är i den. Men om jag hade fokuserat på något annat och inte att jag måste springa… Exempelvis, ta mig ner och titta på ån, undersöka vitsippsskogen, eller bara att lyssna på fåglar… Sådant som ger mig energi när jag är i balans så kanske jag kunde ändrat mitt humör och ja…. lidande.

Jag tror inte att lösningarna är lika lätta med mental smärta, då jag inte tror att lidandet blir bättre av att tränga undan denna från fokus, i alla fall långt ifrån alltid.

Bla… Bla… Jag skulle ju skriva om springande och hur det går.

Som ni förstod från ovan är det ett stort motstånd att komma igång, och jag hade nog sett att jag skulle göra bättre framsteg och att jag skulle klara mer från början. Samtidigt är jag helt övertygad om att längden inte blev rätt, jag snubblar hela tiden. Detta samman med att det är ganska skrämmande gör det svårt att hålla pulsen på en nivå där man faktiskt klarar motionera. Låter det som om jag ger upp? Så är det inte, jag gillar utmaningar och skall fixa denna också. Jag tycker dessutom det är toppen att jag hittat något som får igång mig på så kort tid som springandet gör. Jag bara hoppas komma över dessa tidiga motstånd och obehagligheter så snabbt som möjligt, så att jag kan börja jaga kilometer sen.

På onsdag skall jag in och justera, och fram till dess får jag försöka lära kroppen rörelserna så gott det går.

Springa, lunka, flåsa…

2013-03-01 • Amputerad • by

Det är roligt att springa men kroppen är uppenbarligen inte anpassad för det efter så lång tid av att inte springa. Idag blev det hela 1,4 km, 3 gånger mer än dag 2. Men det var mycket gå och flåsa med, tror jag håller mig till den rundan ett tag till jag orkar springa hela. Imorgon tänkte jag testa gymet och en löpmaskin. Men jag tycker faktiskt de är läskigare än att springa utomhus eftersom jag känner mig så vinglig.

Tänkte ta med mig datorn ner till gymet och köra till och från medan jag jobbar, så hinner jag pusta och tänka igenom mellan passen.

Det är nog så att jag pressar det för hårt, men jag vill dra nytta av att det är nytt och spännande, samt att jag känner press att dra nytta av testveckan.