Sjukgymnast, träningslogg

Idag var det besök hos sjukgymnasten. De problem jag arbetar med sjukgymnasten omkring är framför allt att få tillbaka muskelmassa, styrka och uthållighet i skinkmuskeln. Samt att jag har haft ont i axeln sedan jag trillade och slog mig när jag var enbent efter olyckan då jag bröt benet.

Axeln har jag varit och kollat många gånger nu. Magnet röntgen och nu sist har de testat med kortison sprutor i olika leder i axeln. Sista sprutan verkade ge effekt. Men smärtan under natten ser ut att vara tillbaka nu igen. Sjukgymnasten tyckte vi skulle börja arbeta mer på gymmet med axeln och se om det hjälper. Hitintills har jag mestadels arbetat med gummiband hemma för axeln.

I vilket fall som helst så är det bra att gå till sjukgymnast. Träna balans och hålla koll på gången så att man inte går in i felaktiga gå-mönster, vilket lätt händer.

Jag cyklade till och från gymnasten så det hela blev nog ca 2t träning (9km cykel).

Fortfarande snuvig efter förkylningen men allt känns mycket lättare igen med träning, cykling etc. Bortsett från motvinden på vägen in idag 🙂

Aimee Mulligan – en inspirerande kvinna.

Tänkte jag skulle ta och uppmärksamma er på en mycket inspirerande kvinna när det gäller att som amputerad klara av hinder i livet. Dessutom har hon tagit tillvara på sina tankar om sitt liv och håller idag väldigt inspirerande föredrag om sina upplevelser.

Jag är normalt lite tvådelad till frågan om det är bra att bara framhålla det bra och blunda för det besvärliga i livet. Som vi ofta gör med personer som Aimee Mulligan och Oscar Pistorius. Vi framhåller det som är bra och hur inspirerande dessa personer är. Helt plötsligt möts andra handikappade av en oförståelse för vardagliga problem och blir nekade t.ex. parkerings tillstånd med motivationen att idag kan ju t.o.m. amputerade springa OS. Jag efterlyser en mer nyanserad media bild. Men detta betyder inte att vi inte skall låta oss imponeras av både dessa och andra amputerade som gör tokigt bra saker.

En rolig personlig sak är att Aimee och jag har varit handikappade precis lika länge, hon föddes visserligen med det men har då varit amputerad sedan 1976.

Dessa är mina favorit videos
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=dTwXeZ4GkzI]

Två härliga citat från denna video:

Amputee, Disabled … The only real and consistent disability I have had to confront is the world ever thinking that I could be described by those words. – Aimee Mullins

Amputerad, funktionshindrad… Det enda riktigt konstanta handikappet jag har fått brottas med är att man världen över trott att jag kan beskrivas med dessa ord.

Aimee Mullins doktor som förlöste henne:
I had to deliver the bad news that you would never walk, never have mobility like others or a life of independence. And you have been making a lair out of me ever since.

Jag var tvungen att leverera beskedet att du inte skulle kunna gå, aldrig kunna röra på dig normalt eller kunna leva självständigt. Sedan den dagen har du gjort mig till en lögnare varje dag.

Film nummer två:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=JQ0iMulicgg]

Man blir nästan tårögd när man ser och hör henne berätta ibland, och vi skall vara glada för personer  som sätter fokus på vår grupp av handikappade. Samt inte mindre viktigt ger oss förebilder och en genuin känsla att ingenting är omöjligt. En sak hon berörde i den första videon är att barn inte förstår och därmed inte accepterar att de är handikappade. Detta var nog till vissa delar sant för mig också när jag var liten. Jag visste att jag var annorlunda men såg nog mig själv som betydligt mer normal än omvärlden gjorde.

Gång, träningslogg

Bra tur idag med. Jag valde att gå lite över 5km idag och det kändes stabilt. Jag snubblade bara en gång på hela rundan vilket är superbra. Speciellt med tanke på att jag ställde om benet till att vara lite mer vinklat bakåt. Hade glömt det sedan jag hjälpte till att flytta. Men det betyder också att jag börjar bli starkare i skinkmuskeln igen 🙂

Hälen tejpade jag idag för att slippa skav av de nya skorna. Fortfarande ingen tejp på stumpen och det sved bara de sista 100-500 meterna – vilket innebär att jag vant/vänjer mig snabbt.

Gick med stavar med högre tempo idag också. Ingen pulsklocka men det kändes som om jag låg rätt med puls under större delen av rundan.

Imorgon är det sjukgymnastik. Jag vet inte om det blir någon runda då. Kanske jag går eller tar cykeln dit och hem. Det är nog för långt att gå 8km idag. Men ett bra mål att ha på mina två sjukgymnastik-tider i veckan.

Gång, träningslogg

Var ute och gick idag men tänkte först att jag skulle cyklat. Då jag hämtade de nya skorna blev det vandring istället.

Lite förkyld fortfarande, ont i kroppen och rinnande näsa men betydligt piggare. Så jag tänkte ett lugnt tempo blir det ändå. Jag valde därför att ej tejpa – lika bra att testa om jag håller.

Vilken trevlig tur det blev, fint väder, fåglarna sjöng och flertalet vårtecken.

Jag började på min lilla runda, men kände att jag kunde gå längre så jag valde att vika av och förlänga den. När jag gått ca 2km började jag känna av både de nya skorna och protesen men jag fortsatte runt och gick sammanlagt ca 4km över åkermark mestadels. Inga skavsår eller blåsor men jag var nog på gränsen att få.

Detta känns faktiskt ganska bra. Jag har visserligen halverat hur långt jag kan gå dagligen men samtidigt är jag igång igen. Bara jag ökar långsamt kommer jag nog snart upp i mina 7km/dag igen 🙂

Bra trött var jag trots detta i benet och höften. Men jag antar att det är förkylningen som spökar lite.

Saknar min C-Leg

Vet inte om det är för att jag varit förkyld och känt mig allmänt hängig eller för att jag inte varit lika entusiastisk med att träna under en period. Men jag saknar min C-Leg det känns som om jag har mer ont i rygg, knä och höft nu när jag inte har den att byta till på dagarna. Jag märker också att jag snubblar till oftare med andra knäet, vilket inte är någon stor grej i sig. Eller i alla fall förutom det faktum att folk runt om kring blir rädda att man skall ramla och blir övermedvetna och beskyddande om en. Irriterande men omtänksamt.

Jag vill ha tillbaka C-Leg så jag kan koppla av tror jag… så att jag kan gå utan att tänka på att gå hela tiden. Undrar om det låter vettigt men jag tror att jag måste använda hjärnan mycket mer nu än jag gör normalt och det hade varit skönt att softa där uppe men ändå få mer ut av benen.

Dessutom sliter ju nuvarande protes på mina kläder och skaver lite i hylsan (som jag nu kan byta manuellt till en annan).

Oavsett vilket skall jag komma igång med träningen igen, i detta nya vårväder tror jag att jag skall sätta igång med cykling ett tag tills jag får tag i skor jag trivs med och har gått in dem. Skall försöka ta mig ut att cykla imorgon.

Haj attack i Vejbystrand!

Bild lånad.

Haha den rubriken får nog en och annan att ”haja” till lite extra, men jag tänkte beröra ett annat aktuellt ämne för handikappade. Nämligen den enorma uppmärksamhet man får av andra och då speciellt barn.

När jag under en period bodde i Vejbystrand och var ca 20 år hade jag inte någon speciell insikt eller kunskap om barn, speciellt då inte flock. Jag hade flyttat till ett område med marklägenheter och det fanns en hel del barn i detta område. Jag är en öppen person och jag gillar barn även om jag kanske skulle haft bättre insikt i efterhand. Barnen i kvarteret kände mig och jag pratade och busade med dem när jag gick förbi och så. Som så många andra också gör. Jag hade bott där ett tag utan att någon egentligen visste att jag hade protes. Jag hade inte själv någon tanke på detta eftersom jag normalt är öppen med mitt handikapp.

En varm sommardag valde jag dock ogenomtänkt att gå i shorts. Det får man väl i och för sig även när man har protes. Men jag var inte beredd på den respons jag fick. Barnen flockades runt mig så att jag knappt kunde gå till min lägenhet. Alla de vanliga frågor barn har kommer: varför har du sådant ben? växer det ut igen? har de begravt ditt riktiga ben? och så vidare. Jag var öppen och svarade på frågorna och tänkte att föräldrarna tar över i hemmet. Några av barnens föräldrar var t.o.m. i bakgrunden.

När jag nästa gång kom hem från jobbet så var det likadant. Samma barn, samma flock och lika svårt att ta sig hem. Jag förklarade öppet och så gott jag kunde igen. Samma frågor och samma svar.

Detta hände igen och igen, tills jag till slut lärde mig att se på hemkomsten och denna företeelse med en klump i magen. Jag valde inte längre att hälsa på barnen, skoja eller busa och jag höll mig inomhus när jag var hemma och inte ute i trädgård och så som jag gjort fram till dess. När jag flyttade ifrån området var det på många sätt en lättnad och jag väljer inte ofta shorts nuförtiden. I alla fall inte på platser där jag vill vistas som en ”vanlig” människa.

I denna vevan när jag var som mest less på denna behandling och att föräldrarna inte såg eller tog tag i sina barn så var jag en dag nere och badade i Vejbystrand. När jag tog av mig och gick ned till bryggan kom en flock med barn och omringade mig. Inga föräldrar verkade reagera av att deras barn gjorde så. Mina kompisar som var med blev också besvärade. Denna gång valde jag dock inte att vara öppen och förstående till barnens intresse och svarade inte på frågorna. Jag hade förvandlats till en surgubbe. När jag tröttnade så sade jag till barnen ”Jag har sådant ben för att en haj här i vattnet åt upp mitt riktiga förra året.” Barnen sprang förskräckt iväg och ropade på sina mammor. Mina kompisar skrattade och jag skämdes. Även om det är en ”rolig” historia idag så är det inget jag är stolt över. Jag önskar att man alltid orkar vara öppen, förstående och ha alla rätta svaren. Så är det dock ej! Ibland orkar man inte.

Samtidigt gillar jag inte när föräldrar viskar ”Sluta stirra” eller håller sina barn tillbaka i sin nyfikenhet som om man skall skämmas. Det måste finnas något mellanting. Som förälder (som jag numer också är) måste man vara uppmärksam på hur folk upplever ens barn och ta aktiv del i att styra dem så att de inte oförstående skapar obehag. Jag har lämnat surgubben bakom mig igen och försöker vara öppen och informativ mot barn i min omgivning, men är också noga med situationen. De gånger det behövs tar jag även diskussionen med föräldrarna. Jag känner att jag klarar av 1-2 barn åt gången och känner då att de klarar av att ta emot informationen. Men att bli överfallen av en föräldrafri flock ger fortfarande stora obehagskänslor.

Flyttdag – en kompis har en ny spännande lägenhet.

Idag skall jag hjälpa en vän att flytta, och det skall bli roligt att umgås och det skall faktiskt bli roligt att få ta i lite också. Det finns få saker som är så bra träning som att flytta. Man lyfter tungt, vad man klarar av, man gör det om och om igen och man gör det så länge man bara orkar. Bra konditionsträning, bra styrketräning och mycket bra balansträning speciellt i trappor.

Men samtidigt kan jag erkänna att hur stark jag än vill framstå så är det med skräck i halsen som jag idag gör detta. Nu precis innan jag skall åka iväg sitter jag och funderar på vad 17 jag egentligen håller på med.

Jag har inget ordentligt och säkert ben, C-Leg är inlämnad på service och det enda jag har är min badprotes. En protes som dessutom inte låser i utsträckt läge.

Det var precis så här jag bröt benet sist, eller i alla fall bärande saker ner för en slänt. Halkade och lårbenet gick sönder.

Men samtidigt är jag inte beredd att ge upp vilket det skulle innebära för mig att inte ställa upp för en kompis så här, eller för den delen om jag skulle flyttat för min egen del, burit in ved eller annat. Jag är rädd – visst! … och det är nog mer än väl berättigat men jag tänker inte låta rädslan göra mig mer handikappad.

Jag har satt på min tighta hylsa igen. Den jag får skav av men som ger mig bäst kontroll. Jag har tejpat och förberett stumpen så som jag skrev om i att gå ut och gå.

Jag har även ställt in protesen för att öka säkerheten, mer kobent och så att underbenet böjer mer framåt i utsträckt läge.

Jag hoppas detta hjälper för att jag skall känna mig säker, och att jag inte skall bli trött för snabbt och då inte orka hela dagen.

Skall försöka ta lite bilder under dagen och be någon filma när vi lyfter, går i trappor och så. Så får vi se hur jag mår i kväll och de kommande dagarna. Tänkte skriva om det också så att man ger en fullständig bild, inte bara bilden av att vi klarar vad som helst utan följder.

Postade egentligen detta imorse, men valde sedan att sätta det som draft ifall någon av mina kompisar läser min blogg. Trots att jag är aningen anonym så vill jag ju inte att de skall känna till dessa funderingar under tiden vi håller på.

Tick… Tick…

Så var jag tillbaka hemma. Det blev betydligt mer handikappanpassat än jag trodde imorse. Det var så mycket folk som hjälpte till så jag behövdes knappt. Först lyfte jag fram kartonger och organiserade åt dem som sprang i trapporna. Sedan stannade jag i nya lägenheten och skruvade ihop möbler tills det var gjort. Sysselsatte kompisens dotter lite med spel. Hjälpte visserligen till att lyfta upp lite möbler, 2-3 st.

Perfekt handikappanpassat och ingen annan verkade direkt slut heller förutom möjligen de som flyttade eftersom de hållt på hela veckan. Hjälpen var uppskattad och det var skoj att träffas.

Så varför är jag då inte nöjd med min insatts. Jag ville göra mer, svettas och bli trött i kroppen. Borde kanske införa det som en regel att om man ber om hjälp med att flytta måste man ge tillfälle till ett ordentligt pass åt alla också 🙂

Skämt åsido – jag är glad att vara hemma och att det gick snabbt. Några bilder eller så blev det inte heller.

Krig är ju skitbra och nyttigt … eller?

Detta inlägg är inga färdiga tankar och jag har inte tagit ställning i några av de djupare frågorna. Snarare kände jag att det var en intressant tankelinje som jag ville skriva av mig.

När jag satt och surfade information om nya tekniker, leder och fötter på internet så gick tankarna osökt till krig. Varför? Jo för att väldigt mycket av utvecklingen är inriktad på att laga trasiga soldater. Notera att ingen pratar särdeles mycket om civila offer utan mestadels handlar artiklar om att återinsätta soldater i aktiv tjänst. Det hela är lika skrämmande som intressant att tänka på. Jag är inte för krig på något sätt eller form. Ett enda barn som förlorar livet, sina älskade föräldrar eller syskon är för mycket för att motivera någon egentlig förbättring av mitt handikapp. Dock är det onekligen så att krig idag för tekniken framåt i hastigheter som inte uppnåtts utan att politiker känt sig skyldiga inför dessa skadade soldater. Om detta faktum inte var nog så har vi de klassiska affärsreglerna – tillgång och efterfrågan. Ju fler som är amputerade desto större är marknaden för delar.

Priserna då, följer de dessa regler? För mig tycks det inte så. Det känns som om man i dessa tider kan sätta hur höga priser som helst för sina leder och delar. Dessa skuldtyngda samhällen är villiga att betala vad det kosta vill, och jag gissar att jämte de summor man lägger på själva kriget så är detta väl bara en bråkdel. Min oro är då istället vad som händer med alla de som står vid sidan om. Vad händer med oss som är amputerade utan att ha varit ute och skjutit och trampat på bomber? Det finns ju inga skuldkänslor för oss som gör att någon vill gräva i sina fickor. Om man dessutom bor i ett land som inte har någon förkärlek till att fara runt med vapen i olika delar av världen, då finns det inte pengar att lägga på våra delar.

Betyder detta då att vi kommer närma oss ett uland för amputerade? I grupper jag är med i så är det många som får avslag på proteser för att de är för dyra trots att de skulle vara till stor hjälp både för höjd livskvalitet men även för att minska smärta och förslitning.

Är detta rätt? Jag har svårt att tycka att det är det.

Jag tycker att länder som väljer att kriga skall ta hand om sin personal och rätta till skador som de orsakat. I denna åsikt omfattar jag civila de skjutit och gjort handikappade likväl som de egna skadade.

Vad har företagen som tillverkar delarna för ansvar? Kan man räkna med att de skall tänka på mer än att tjäna pengar? Visst flera av dem har säkert gjort imponerande insatser i 3-e världen men inte är det några moderna proteser de får tillgång till! När jag tittar på filmer (som nedan) och bilder så ser det ut som proteser jag hade på 70 talet.

Titta på dessa två videos om människor som blivit amputerade i krig. Två helt skilda ortoped tekniker och organisationer och väldigt skilda världar.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=uHrXhS2sFoU] [youtube http://www.youtube.com/watch?v=bicyWRy0pkQ]

Och vi andra hamnar helt enkelt mitt emellan.

Detta är ingen politisk blogg, och det är inte mitt mål med inlägget. Jag har inga egentliga synpunkter på krig annat än att jag inte tycker om det och vad det utsätter människor för. Detta tror jag dock de allra flesta är överrens om. Jag är inte insatt nog att göra djupare analyser även om jag kanske tenderar att lita mer på t.ex. Moore än Bush.

Snarare så är det en tanke som gnagt i mig de senaste dagarna efter mitt informationsletande. I längden så kommer vi alla att få ta del av dessa fördelar och den mer avancerade tekniken. Precis som det var med teknik vi idag använder som många gånger utvecklades under rymdracet och det kalla kriget i form av material och så.

Men jag kan inte säga att jag är emot att sjukvården konfronterar priserna och inte går med på vilka priser som helst men de måste ta och anstränga sig att faktiskt diskutera och försöka pressa priser. Kanske borde de förhandla centralt och köpa in större kvantiteter, jag vet inte men nu känns det som om det bara hanteras med vänsterhanden.

Det som däremot slog mig är att någon borde tvinga de som för krig att ta hand om skadade på bägge sidorna. De borde åläggas att betala för samma kvalitet av teknik för de civila i krigsdrabbade områden som de gör till sina egna soldater. Tillverkarna borde likaså engageras i lidande utanför de som betalar mest.

Kanske det till och med kunde vara mer lönsamt, även om priserna per produkt skulle behöva gå ner markant så måste ju marknaden mångdubblas. Det vill säga om man faktiskt har som mål att ta hand om alla som behöver. Funderar, borde inte produkterna också bli bättre med bättre hållbarhet då det måste tas hänsyn till andra förhållande, väder, sand brist på ström etc.

Är det att tänka för långt som brukare och patient? Skall man vara glad för det man får och inte tänka längre? Var det inte därför man ville ändra handikapp (cap in hand) till funktionshindrad?

Ibland får man bara sådan lust att skruva av sin egen protes och skicka ner den till något barn som har hela livet framför sig bara det får hjälp.

Blandat, om dagen och tankar

Vill tipsa om Facebook gruppen ”Vi som är amputerade”, bra grupp.

Jag var på verkstaden idag och tog en ny avgjutning. Min senaste hylsa var för trång upptill och gick inte att justera för kolfibern satt precis där. Nu blir det en ny som förhoppningsvis är trängre nere men går att justera uppe vid. Tror min stump fortfarande ändrar sig sedan olyckan och med sjukgymnastiken.

Fick med mig min gamla hylsa så nu kan jag variera mellan två för att lindra skav och kanske komma upp till 7 km om dagen igen (mini målet).

Måste skicka tillbaka skorna jag skrev om. De vari  fel storlek. Brandos är fortfarande hur smidiga som helst.

Vet ni vad som är jobbigt med en blog och inlägg på internet i allmänhet? Jo, ibland ändrar man åsikter och håller helt enkelt inte med sig själv. Läste idag ett inlägg från en kille som valt kryckorna istället för protes. Tänkte då på mitt inlägg om Madelene i ”mot alla odds” och att jag inte kunde förstå hennes val av kryckor. Vet inte om jag postade den versionen. Men idag känner jag nog mer att det är var och ens val. Poängen är att utrustningen inte skall hindra oss i saker vi vill uppnå. Vad vi vill uppnå och vilka målen är – det är våra egna beslut och dessa mål kan förändras med tiden.

Titta på hur denna killen hantera kryckor – helt otroligt!

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=z6DgFPdU9Rc]

Jag har själv omvärderat mina mål i livet många gånger. Det har säkert många andra människor också gjort. Gällande mitt handikap så har jag gått från att vara förbannad på sjukvården och endast vilja ha mitt riktiga ben tllbaka till att acceptera mitt handikapp. Mitt första mål som protesbrukare var att springa snabbare än min syster och det krävde en stor ansträngning av en 7-åring – men jag gjorde det. Tror inte jag sprungit sedan dess dock. Det var inte riktigt vettigt med dåtidens proteser och det räckte att jag visste att jag kunde om jag ville. Sedan dess har jag haft olika mål och idag fann jag ett nytt mål. Jag vill lära mig springa igen. Med moderna specialproteser skall det fungera. Jag frågade om det idag och det skall t.o.m. fungera för min vikt.

När jag märkte att jag kunde gå långt – vilket jag aldrig kunnat innan de nya hylsorna p.gr.a. skav – så kändes det som att kunna flyga. Det var så underbart. Att kunna springa  är en bonusnivå på många sätt. Undrar dock om man kan springa i terräng eller bara på jämn mark.

Ortopedverkstaden frågade om de fick länka till sidan. Jätteroligt! Men jag sade att de får läsa den först så de tycker mina inlägg är ok 🙂 jag har ingen önskan att vara snäll om jag tycker något är fel. Samtidigt känner jag att vi har ett bra samarbete och jag litar på deras expertis och engagemang.

Hoppas kunna göra fler videos om vandringar nu framöver och se om vi inte kan titta lite mer på ny utrustning – knep och knåp.

Nu räcker det med spånande för idag

En runda till fots, häng med!

Tänkte att ni kanske vill följa med ut och gå en runda. Jag har fortfarande skav efter en tidigare runda så det blir en kortare idag. Samt lite mer förberedelser.

Förberedelser

Först och främst vill jag normalt vänta ut benet med linern på så att porerna andats ut all luft. Detta känner jag som luftbubblor i linern. När jag känner luftbubblan så kan jag ta av mig hylsan och klämma ut luften ur hylsan. Detta tar 1-2 timmar från att jag tagit på protesen. Efter frukost, kaffe, kolla av jobb och internet så är det dags.

För att förhindra mer skavsår tänkte jag tejpa över de blåsor jag har sedan förra turen.

Vet inte om det syns, men jag har ett streck med rådnad och torkade blåso där hylsan slutar.

Här har jag tejpat över det i hopp om att det inte skall gnida mer just där.

Dags att ta och rulla upp linern samt fylla ut den där hylsan som är lite lös. För tillfället fungerar det med en dubbelvikt strumpa som jag placerar precis ovan tätningen, instucken under gummit. Då hylsan är riktigt tight högre upp behövs det bara här nere. Något de skall fixa nästa besök på ortopeden.

Här har vi lite av ett experiment men tanken är att hålla in det som hänger/klämms ut ovan och runt hylskanten. På detta vis hoppas jag få ner belastningen på huden.

Går

Nu är det bara att ge sig iväg – greppa stavarna och ge sig ut. Det blir som sagt en kort runda idag, ca 3 km. Dessutom tar jag kort och filmar till bloggen så det blir ingen pulsklocka idag.

Här kommer lite bilder och en film från turen.

[youtube http://m.youtube.com/watch?v=HeZ5Q2W-oI0]

Notera att jag går med min ”badprotes” den jag beskrev i tidigare post, jag hoppas och tror jag går bättre med C-leg.

I efterhand hade tejpningen fungerat bra, även silvertejp men den senare kunde nog dragits åt hårdare då den rullade lite. Dock utan att belasta det utsatta stället.

Jag var ute i 40 min och gissar att jag ligger närmare 5-6 km på den tiden normalt, men ville ju ta det lungt och inte gå upp såren igen. Dessutom hann jag ju filma med så jag är ganska nöjd.

Nu till belöningen. Vilken skall man välja?

Det blev naturdiet. Men som jag åt den – läste jag att de – var det samma som 10 sockerbitar och en vitamintablett.