Idag kände jag att jag hade glömt något – något viktigt – som jag fick möjlighet att lära mig igen … och som jag vet att jag åter kommer glömma … och tvingas lära mig igen … och igen… och igen.

Därav referensen till Sisyfos… Vet inte om ni kommer ihåg han från grekiska mytologin? Inte gjorde jag det helt i alla fall. Men jag kom ihåg att han och Zeus var lite ovänner och som straff för det fick han putta en sten upp för en backe. Bara för att stenen när den nådde toppen skulle rulla ner igen och ”jobbet” börja om. Detta viktiga jobb skulle Sisyfos göra i all oändlighet som straff.

Jag känner att jag kan dra många paralleller till detta i mitt liv.

Träning, man tränar använder alla sina krafter… Vila och ge sig på det igen… Tappar man bollen kommer man i oform, blir tröttare etc.

Banta eller äta sundare … Samma sak! Tänka och jobba med det konstant -tappar du bollen … På det igen!

Försäkringskassan och motivera… Va!? Har du inte blivit frisk?… Jo mitt ben växte ut!!! … samma nästa gång…

Sjukvården… Remisser…rätt leder….fixa med hylsor…

Men det var inte detta jag glömt 🙂 Jag hade glömt mitt beslut att fortsätta träna! Bli smalare och mer aktiv… Oavsett om jag har ont. Mina ursäkter hade helt enkelt blivit ett berg och jag orkade inte putta stenen upp en gång till… Men så fick jag en tankeställare via en kommentar på RunKeeper… Kanske inte så mycket kommentaren som mitt ursäktande svar… Vad jag tycker illa om ursäkter! Mina egna lika mycket som andras. Jag brukar normalt sluta lyssna långt innan någon kommit igenom alla ursäkter omkring varför de inte… Allt handlar ju om beslut och sätt att se på vad som är viktigt – prioriteringar.

Så jag satt där ett tag och tittade på mitt ben, som stod lutat mot väggen (det gjorde ju ont att ha på) och tänkte… Nä, jag ska ut! Jag ska ut och gå oavsett… Inte bara det att jag skall trivas, höra fåglarna… Känna solen och må bra. Visst allt kan ju inte bara vara bra så jag får väl ha ont – men jag skall ut och jag skall trivas! Ja.. Ja… Jag formulerade det nog inte så då – men följden blev att jag kom ut – gick längre än tänkt… Trivdes och mådde faktiskt bra… Handlade fika och gick hem igen.

När jag nu läste om Sisyfos så blev jag påmind om hur han ”besegrade” Zeus eller rättare Zeus straff. Han valde att se sitt straff som det roligaste han visste och därmed blev det inget straff. Nu är det inget nytt att jämföra denna eller andra mytologiska berättelser med vårt dagliga liv… Det finns filosofer och psykologer som gjort det även med denna saga innan… Men jag fan det inspirerande att lösningen är densamma. Man måste acceptera verkligheten och arbeta med den inte emot den… Var den kopplingen för långsökt?

Poängen är att vi kan låta motgångar hålla oss tillbaka genom att ge upp – tro att vi kommer undan – gräma oss eller bara tänka på allt som är orättvist… Eller så kan vi acceptera våra problem och arbeta genom/med dem. Visst vi skall inte acceptera orättvisor eller trångsynthet, men medan vi hanterar dem… Så skall vi inte låta dem hålla oss tillbaka från vad vi för tillfället kan göra.