Haj attack i Vejbystrand!

Bild lånad.

Haha den rubriken får nog en och annan att ”haja” till lite extra, men jag tänkte beröra ett annat aktuellt ämne för handikappade. Nämligen den enorma uppmärksamhet man får av andra och då speciellt barn.

När jag under en period bodde i Vejbystrand och var ca 20 år hade jag inte någon speciell insikt eller kunskap om barn, speciellt då inte flock. Jag hade flyttat till ett område med marklägenheter och det fanns en hel del barn i detta område. Jag är en öppen person och jag gillar barn även om jag kanske skulle haft bättre insikt i efterhand. Barnen i kvarteret kände mig och jag pratade och busade med dem när jag gick förbi och så. Som så många andra också gör. Jag hade bott där ett tag utan att någon egentligen visste att jag hade protes. Jag hade inte själv någon tanke på detta eftersom jag normalt är öppen med mitt handikapp.

En varm sommardag valde jag dock ogenomtänkt att gå i shorts. Det får man väl i och för sig även när man har protes. Men jag var inte beredd på den respons jag fick. Barnen flockades runt mig så att jag knappt kunde gå till min lägenhet. Alla de vanliga frågor barn har kommer: varför har du sådant ben? växer det ut igen? har de begravt ditt riktiga ben? och så vidare. Jag var öppen och svarade på frågorna och tänkte att föräldrarna tar över i hemmet. Några av barnens föräldrar var t.o.m. i bakgrunden.

När jag nästa gång kom hem från jobbet så var det likadant. Samma barn, samma flock och lika svårt att ta sig hem. Jag förklarade öppet och så gott jag kunde igen. Samma frågor och samma svar.

Detta hände igen och igen, tills jag till slut lärde mig att se på hemkomsten och denna företeelse med en klump i magen. Jag valde inte längre att hälsa på barnen, skoja eller busa och jag höll mig inomhus när jag var hemma och inte ute i trädgård och så som jag gjort fram till dess. När jag flyttade ifrån området var det på många sätt en lättnad och jag väljer inte ofta shorts nuförtiden. I alla fall inte på platser där jag vill vistas som en ”vanlig” människa.

I denna vevan när jag var som mest less på denna behandling och att föräldrarna inte såg eller tog tag i sina barn så var jag en dag nere och badade i Vejbystrand. När jag tog av mig och gick ned till bryggan kom en flock med barn och omringade mig. Inga föräldrar verkade reagera av att deras barn gjorde så. Mina kompisar som var med blev också besvärade. Denna gång valde jag dock inte att vara öppen och förstående till barnens intresse och svarade inte på frågorna. Jag hade förvandlats till en surgubbe. När jag tröttnade så sade jag till barnen ”Jag har sådant ben för att en haj här i vattnet åt upp mitt riktiga förra året.” Barnen sprang förskräckt iväg och ropade på sina mammor. Mina kompisar skrattade och jag skämdes. Även om det är en ”rolig” historia idag så är det inget jag är stolt över. Jag önskar att man alltid orkar vara öppen, förstående och ha alla rätta svaren. Så är det dock ej! Ibland orkar man inte.

Samtidigt gillar jag inte när föräldrar viskar ”Sluta stirra” eller håller sina barn tillbaka i sin nyfikenhet som om man skall skämmas. Det måste finnas något mellanting. Som förälder (som jag numer också är) måste man vara uppmärksam på hur folk upplever ens barn och ta aktiv del i att styra dem så att de inte oförstående skapar obehag. Jag har lämnat surgubben bakom mig igen och försöker vara öppen och informativ mot barn i min omgivning, men är också noga med situationen. De gånger det behövs tar jag även diskussionen med föräldrarna. Jag känner att jag klarar av 1-2 barn åt gången och känner då att de klarar av att ta emot informationen. Men att bli överfallen av en föräldrafri flock ger fortfarande stora obehagskänslor.