Att ha ont och tankar runt det.

Jag har berört att ha smärta i tidigare inlägg, men inte på djupet. Då det är ett oigenomtänkt infall att skriva om det nu med så blir det kanske inte på djupet här heller. Jag ville ändå beröra ämnet då det är en stor del av min och min omgivnings vardag. Ja, man skall inte glömma bort den effekt det har på din omgivning, nära och kära. Du kanske tror att du biter ihop och inte låter det gå ut över dem, men med största sannolikhet är detta en villfarelse.

Man får med tiden många krämpor och med protes får du förmodligen fler tidigare i livet. Detta utan att tänka på de du alltid brottas med fantomsmärtor, skavsår, blåsor, rodnader, och svullnad.

Det jag tänker på här är de du får på köpet med tiden eller har större risk för att utsättas för. Ryggont för att du belastar fel, benbrott, stukningar, belastningsskador på knän, armar, handleder och axlar. Överbelastning av olika slag på din ”friska fot” om du har en. Tänkte inte prata om skador utan listar bara upp några jag kom på som vi är extra utsatta för.

Jag är även överviktig och det medför också smärtsamma problem med protes, passformsproblem, belastning och ökad risk för benbrott och olyckor. Det är också svårare att gå ned i vikt med protes. Det sista var inte en ursäkt utan något man måste planera för och hålla i åtanke för att lyckas.

För att komma vidare och närmare poängen, jag har ont dagligen mer eller mindre. Jag bröt benet för tredje gången nu för ett och ett halvt år sedan, lårbenet protesen hänger på som jag lyckades krossa då jag föll. Fick en märgspik, detta känns fortfarande emellanåt om jag trampar ned hårt så får jag riktigt ont ett tag. Jag har en ny hylsa som sitter perfekt men jag har inte vant mig än och får därför skavsår. Har även fått blåsor och finnar på trampdynan de sista veckorna. Slog i min axel när jag hoppade på ett ben för över ett år sedan, undersöker fortfarande orsaken till att det inte ger med sig men grunden kan vara förslitning. Axeln gör att jag sover ok väldigt få dagar i veckan.

Det känns nu bara som ett långt gnäll detta inlägg och jag har ändå bara tagit med en bråkdel. Poängen är dock att visa på det faktum att man med protes kan förutsätta att man alltid har ont. Detta har du inte kontroll över, även om du visst kan slänga i dig tabletter dagarna i ända, så tvivlar jag på att du kommer undan.

Det man däremot har en viss kontroll över är hur man hanterar det, och hur i kontakt man är med dess effekter på sig själv och sin omgivning. Det är också viktigt att inse att ju mer ont du visar för din omgivning desto mer kommer de skriva av dig som löjlig och gnällig, de orkar helt enkelt bara lyssna på så mycket. Att smärta är löjligt och bara sitter i huvudet år ju ingen nyhet för oss med fantomsmärtor som enligt vården många gånger behandlas som bara hjärnspöken.

Det jag tycker/menar på här är inte att människor runt om kring dig är oförstående eller okännande, utan på att du måste välja vad du tycker är viktigt att få empati/sympati för, och bita ihop med resten. Tror många känner igen detta även de utan protes.

Nu kan det vara så att du har personer runt dig som kan suga upp hur mycket som helst, det har varit så för mig några gånger. Men då måste du också fråga dig vad det gör med dem. Om barnen börjar beklaga sig för att ha ont i benen så fort de inte vill göra något, är det då bara lite roligt eller har du gnällt för mycket för deras bästa?

Ok, så då har vi avgjort att vi måste bita ihop, eller för mig är det kontentan.

Hur gör man för att bita ihop och vad händer då, positivt eller negativt?
Obs! Vill här trycka på att detta är funderingar och tankar utifrån mig själv, mer för att väcka diskussion och för att få råd än något annat. Jag har inga slutgiltiga svar.

Min automatiska respons är att gå in i mig själv, koncentrera på smärtan och utvärdera den. Genom att koncentrera mig på den samt pressa fram mesta smärtan av vad det nu är så kan jag sedan klassa in den i ett fack inuti huvudet, på det sättet blir jag sedan fri att använda tankekraft till annat. Detta kan ta olika lång tid och gå olika fort samt vara beständigt i olika nivåer, men det är det sätt/verktyg jag har mentalt att hantera det.

Problemen för mig och omgivningen är dock inte obefintliga i detta, då mycket av detta också hanteras med ilskebaserad målmedvetenhet och fokus. Blir jag oförberett störd i en sådan fokuseringsperiod så kan jag ryta ifrån på ett egentligen oprovocerat argt sätt.

Ex. Var ute och gick idag med min far, syster och femåriga son, hylsan var tight och jag var inte van nog i den för de 7 km vi gick. Efter ca 4km började det göra ganska ont men jag vet ju att det bara är att bita ihop och hoppas jag klarar mig från blåsor eller värre. Någon gång per km fick jag mentalt gå in i mig själv och utmana, konfrontera smärtan. Vid ett av dessa tillfällen kom min lilla son fram och frågade glatt om vi inte skulle springa ikapp min syster. Innan jag tänkt efter hade jag argt hävt ur mig ”PAPPA GÅR INTE FORTARE”. Orättvist mot min son, som tur är är han van vid pappa sin och skuttade bara vidare och sprang ikapp med min syster själv, medan jag gick där i skam av mitt utbrott.

Tyvärr är detta inte så ovanligt, utan jag har nog ganska ofta ett ”tala inte med mig” uttryck. Inte så ofta för barnen eller utomstående men definitivt för min fru. Det gör mig ledsen när jag tänker på det för hon är inte värd det, men jag vet inte andra sätt att hantera smärta på. Givetvis arbetar jag och tänker på att inte låta detta gå ut över andra, men det händer likväl.

Utöver detta tär smärta på dig på andra sätt, koncentrationsförmågan blir mycket förlamad och i mitt jobb är detta en stor nackdel och leder till att jag ofta får jobba ikapp under kvällar och helger sådant som andra lätt hinner på arbetstid, personligen är jag även typen som måste överkompensera för att känna att jag gör mitt jobb.

Under perioder av stor smärta väljer jag oftast bort allt socialt umgänge utöver de närmaste och stannar helst bara hemma.

Man kan också lätt falla in i ”världen e orättvis” depressioner. När man lika gärna kan nödslaktas spelar det ju ingen roll hur trevlig man är eller om man betalar räkningar, städar etc. Detta hanterar jag genom att aldrig acceptera att jag tycker synd om mig själv, och projicerar även det idealet mot min omgivning som många gånger är och upplevs fullkomligt orättvist. Och på så vis belastar förhållanden negativt, med barn, fru, vänner och andra. Man kan också nämna att det är omöjligt att leva upp till i längden, men räddar en från en del dippar.

Sedan blir jag ganska stillasittande och sover oerhört mycket då kroppen smärtar samtidigt som jag äter alldeles för mycket, och går därmed lätt och snabbt upp i vikt. När jag bröt benet sist gick jag upp 16kg som jag fortfarande kämpar med att bli av med nu nästan 2 år senare.

Detta blev en lång uppsats och jag känner att det finns mycket mer att skriva om ämnet, men jag håller här då det blir för långt, gnälligt och jag är trött då det är sent 🙂