Två steg framåt och ett tillbaka.

Jag blev lite nedstämd idag när jag letade information om amputation, protester och annat runt mitt handikapp. Inte för att det saknades information snarare tvärt om det fanns betydligt mer information än jag hade trott vilket var en glad överraskning utan snarare över attityder som samhället i stort visar. Nu menar jag inte bara som sjukvården i Kalmar som jag skrev om igår utan även andra delar så som utfärdare av handikapp tillstånd etc. Men det som gör mig allra mest ledsen är hur andra vanliga människor funderar och tycker.

Kommentarer som:
” Fusk i allra högsta grad..” – Zed Magnusson
” Den enda klassen hon borde ha vunnit är cyborgklassen.” – Anders M
Ref. http://www.jogg.se/Forum/Trad.aspx?subid=8790

Detta om en kvinna som vunnit Damklassen i ett 100 Mile lopp (ca 16 Svenska mil)  med protes på ena benet.

Eller som detta om parkeringstillstånd:

” En underbensamputerad med en fungerande protes är inte berättigad till parkeringstillstånd, säger Kenneth Holmeros, gatukontoret i Borås. Holmeros drar paralleller till att en dubbelamputerad man var nära att få springa i OS.”

”Bara för att man är handikappad skall man inte få allt serverat på silverfat. Om man har en protes idag så har det hänt mycket, vi är inte kvar på 90 talet. Idag är exempelvis benproteser så avancerade att personer som har dessa inte har några problem att gå som vanligt. Allt är givetvis inte lätt, men man behöver inte lyxa till det. Sitter man i rullstol och inte kan gå, ja då kan jag förstå det!” – Uffe

Ref. http://www.bt.se/nyheter/boras/amputerade-kampar-for-p-tillstand%281605737%29.gm

Detta är bara några som visar på den inställningen som jag var lite oförberedd på när jag började leta information. I bägge ovan fanns det också mer vettiga och genomtänkta åsikter och svar. Det som gör mig nedstämd är egentligen inte att det finns puckon, det kommer nog alltid att finnas både inom sjukvård och bland ”vanligt” folk. Utan att många även de som jag upplever som vettiga missar en stor del av hur en handikappad är, eller i alla fall som jag är.

Jag vill visa upp en stark fasad utåt och visar inte gärna upp mig som svag och ja.. jag vill inte framstå som handikappad, jag vill framstå som precis lika stark som alla andra och gärna vara med och tävla om att vara bättre när jag kan.

Frågar någon hur jag mår i telefonen svarar jag normalt alltid ”Bra” eller ”knallar och småspringer” pratar om hur solen skiner och så vidare, det spelar ingen roll om jag ligger anpassad till sängen eller stolen med blödande skavsår. Jag hittar ibland på ursäkter om varför jag inte kan hjälpa någon t.ex. flytta som att jag är bortlovad istället för att tala om att protesen är sönder eller att jag har ont. Jag säger att jag är ute och går varje dag men menar varje dag jag kan, etc.

Varför? Jag har inte ett fullständigt svar på det men en del har inte med min situation att göra, andra vill jag inte vara svag inför och vissa vill jag helt enkelt inte vill belasta med gnällighet.

Detta innebär dock inte att jag aldrig mår dåligt eller har svårt att gå, det händer att jag sitter i rullstol och t.o.m. att min fru får dra hela lasset här hemma för att jag sitter utan ben med kryckor i flera dagar bara för att jag utmanat mig själv för mycket med att t.ex. bära in ett släp med ved.

Dessa baksidor är inte något jag hade några planer på alls att berätta när jag började denna bloggen men inser nu att det är jätte viktigt att belysa just denna ”personlighets klyvningen” i mitt handikapp.

Jag hade faktiskt tänkt att koncentrera på att visa hur mycket jag går, cyklar och utmanar mig själv på andra sätt och på så vis motivera andra att också utmana sig själva. På samma sätt som Leif och de andra i Mot alla odds, Oscar ”bladerunner” Pistorius motiverar mig. Men ju mer jag läser desto mer inser jag att vi måste presentera hela historien för att annars tror ”vanliga” människor att vi är ett gäng vetenskapliga underverk som kan prestera saker de aldrig kan och aldrig ta skador som inte går att byta ut med en insektsskruv.

Det finns säkert de som frågar sig om de läser detta varför man utmanar sig själv med saker man inte klarar av, men även detta måste belysas att det är inget som är lätt att bedöma i förhand eller under utövandet. Normal tillståndet för mig när jag gör saker är att jag har ont i mer eller mindre grad och det är bara att bita ihop, men sedan ibland när man tar av sig protesen på kvällen ser man att det är lika mycket blod som svett i hylsan, eller så märker man dagen efter att benet svullnat upp så att man inte kan ta på sig benet. På några vis kan man likna det med skavsår, med skillnaden att skavsår kan man förhindra genom att plåstra om när det börjar göra ont, detta går inte när normal tillståndet är ”ont” i olika skalor.

Utmana sig själv måste man i alla fall inte för att det gör en mer tålig mot skavsår i framtiden som vissa tror, utan för att man måste öva sig för att annat inte skall förtvina. Balans sinne, muskler, muskelminne och inte minst självkänsla.

Jag får se om det går att visa på en helhetsbild utan att känna att jag lämnar ut för mycket av mig själv, men jag skall definitivt försöka. Annars kanske man råkar ut för att försäkringskassan läser bloggen och tror att man alltid är cyber-mannen och aldrig har problem bara för man vill visa en stark fasad.

Jag undrar hur ofta Leif fick ta av sig proteserna och få översyn av läkare i Mot alla odds, för att vara trygg. Jag har själv bott i öknen och vet hur plågsam den värmen, sanden och underlaget är och hur den kan sätta hela skavsårs problematiken på sin spets.