Justering? Springprotes…

Jag var inne för att få springbenet justerat, de tog och ställde om vinklarna lite för att det skulle kännas kortare. Men deras inställning var att det skulle vara längre och att det var en vanesak. Dock argumenterade jag att det måste gå lättare att lära sig rätt teknik om man inte är rädd att snubbla hela tiden. Detta i sin tur ledde till att vi tittade på distanser och sätt att få tillbaka längden igen om vi skulle kapa för mycket. Det visade sig inte vara ett problem, men man ville vänta tills jag fick rätt hylsa… Som de skulle fixa till nästa gång.

Träffade även en sjukgymnast där av ren tur som jobbat med just amputerade som springer. Hon erbjöd sig att avsätta en timme vid tillfälle för att ge mig/oss tipps. Spännande! Så de skulle planera in det till nästa gång.

Det skall i alla fall bli skönt att få det kortat när hylsan är klar.

Som vinden…

Haha, den överskriften är nog en smärre överdrift, men idag kändes det riktigt bra att springa. Tycker fortfarande den är för lång så jag valde att endast springa runt runt på innergården. Och på det viset klarade jag hålla tempot uppe i 15 minuter… Samt skaffa ny träningsverk… Och det måste ses som en vinst.

Kan inte påstå att jag inte gick lite för att få ner pulsen men samtidigt gick det bättre att springa runt runt då benlängden inte störde lika mycket.

Jag tänkte en hel del på inställning med i enlighet med det jag skrev igår, samt att jag fick en ny sko från Brandos idag för just löpning. Var tvungen att skaffa en med större dämpning och storlek för att foten skall klara av sitt nya uppdrag, men idag tjänade det som en bra moralboost också :)

Idag kändes i alla fall som en bra spring dag :)

Smärta är oundvikligt, men att lida valfritt.

Jag satt och letade fraser som inspiration till en tatuering och så stötte jag på ovan. Är inte alls säker på att jag håller med men jag tyckte definitivt det var ett av de mest tänkvärda uttalandena, och kanske ibland något att sträva efter.

I vilket fall gillar jag sådant som får mig att tänka efter och det fick detta.

Mina egna tankar om smärta och lidande kan jag nog inte sammanfatta i en mening, eller ens en bloggpost.

I korta drag ser jag ser jag det som att det finns en direkt parallell mellan mentala balans samt verktyg och överföringen av smärta till lidande. Flummigt?

Jag tänker att exempelvis om jag är ute och springer vilket är tungt och smärtsamt på många sätt, men jag är i balans… Solen skiner… Jag har ätit en god frukost och fått mitt kaffe…. Då överförs inte detta obehag till att bli ett lidande, jag är i balans och har full koll på verktygen att sätta upp spärrar mot detta. Man skulle till och med kunna påstå att dessa verktyg i rätt balans föder sig själv… Hör fåglarna, ser vårens första knoppar etc. Och de i sin tur viktar över balansen än mer…

Så var det inte för mig just idag, jag känner mig i ofas och har massor att oroa mig för och bearbeta privat… Saker jag känner problematiskt att ta mig igenom. När jag påbörjar förberedelserna att ut och springa är det med ett stort inre motstånd… Tar tid att komma ut… Hundarna är i vägen… Snubblar på barnens leksaker… Blir arg och irriterad.. Kommer ut och benet känns för långt, klumpigt och jag snubblar hela tiden… Ser bara den leriga vägen… Skräpet i vägkanten… Tittar bara ner… Vill inte träffa eller prata med någon granne och gömmer mig i mina lurar, med musik jag egentligen inte orkar lyssna på.

Är detta valfritt? Jo i stora delar tror jag att det är det och därför tyckte jag frasen var tänkvärd för mig. Det är inte det samma som att vi alltid kan ta oss ur denna mentala obalans, eller ens förstår att vi har möjlighet att ta chansen när vi är i den. Men om jag hade fokuserat på något annat och inte att jag måste springa… Exempelvis, ta mig ner och titta på ån, undersöka vitsippsskogen, eller bara att lyssna på fåglar… Sådant som ger mig energi när jag är i balans så kanske jag kunde ändrat mitt humör och ja…. lidande.

Jag tror inte att lösningarna är lika lätta med mental smärta, då jag inte tror att lidandet blir bättre av att tränga undan denna från fokus, i alla fall långt ifrån alltid.

Bla… Bla… Jag skulle ju skriva om springande och hur det går.

Som ni förstod från ovan är det ett stort motstånd att komma igång, och jag hade nog sett att jag skulle göra bättre framsteg och att jag skulle klara mer från början. Samtidigt är jag helt övertygad om att längden inte blev rätt, jag snubblar hela tiden. Detta samman med att det är ganska skrämmande gör det svårt att hålla pulsen på en nivå där man faktiskt klarar motionera. Låter det som om jag ger upp? Så är det inte, jag gillar utmaningar och skall fixa denna också. Jag tycker dessutom det är toppen att jag hittat något som får igång mig på så kort tid som springandet gör. Jag bara hoppas komma över dessa tidiga motstånd och obehagligheter så snabbt som möjligt, så att jag kan börja jaga kilometer sen.

På onsdag skall jag in och justera, och fram till dess får jag försöka lära kroppen rörelserna så gott det går.

Springa, lunka, flåsa…

Det är roligt att springa men kroppen är uppenbarligen inte anpassad för det efter så lång tid av att inte springa. Idag blev det hela 1,4 km, 3 gånger mer än dag 2. Men det var mycket gå och flåsa med, tror jag håller mig till den rundan ett tag till jag orkar springa hela. Imorgon tänkte jag testa gymet och en löpmaskin. Men jag tycker faktiskt de är läskigare än att springa utomhus eftersom jag känner mig så vinglig.

Tänkte ta med mig datorn ner till gymet och köra till och från medan jag jobbar, så hinner jag pusta och tänka igenom mellan passen.

Det är nog så att jag pressar det för hårt, men jag vill dra nytta av att det är nytt och spännande, samt att jag känner press att dra nytta av testveckan.

Fjällen september 2013

 

 

Jag beslutade att följa med min far och syster till fjällen för att se hur jag klarade av vandring i den miljön. Från början hade de andra två tänkt att göra en vandrings runda från Storulvån mot och in i Norge och sedan tillbaka igen via lederna och över topparna som fans där. Jag kommer inte ihåg exakt vilka toppar, eller vilken runda det var men tänkte att det var för tufft för mig. I alla fall för första gången utan att veta något om terrängen eller hur långt jag klarar av att gå i den. Som tur var så hade min syster och far ingenting emot att göra dagsutflykter, så med detta som plan satte vi av mot Storulvån.

 

Jag hade som vanligt flera betänkligheter och oroade mig för terrängen, och såg framför mig de hemska skolresorna till Kullen när jag var liten. Där vi klättrade längs de branta bergssidorna, gruset, småstenen och det hala underlaget gjorde det till en plågsam upplevelse… Samtidigt var det ju innan geniumknän och kolfiberfötter. Detta var en annan spännande sak då det var första gången jag skulle kunna testa Genium riktigt ordentligt. Detta tillsammans med nya kläder och allting. Enda nackdelen jag egentligen hade med mig i bagaget var att hylsan åter igen var på tok för stor på grund av viktminskning, men det var bara att hantera. Hade med mig utfyllnadsstrumpor för att minimera skavsåren, samt skavsårsplåster för häl :)

 
 

Resan till Storulvån gjorde vi genom Norge och det var så härligt när vi väl började se fjällen, de känns mäktiga när man kommer från de skånska slätterna, vi hade gissningalekar om hur högt trädgränsen var och så vidare. Det var sent när vi väl kom upp, och utan visning lyckades vi lägga oss på fel platser i vandrarhemmet och fick omlokalisera mitt i natten.

Dag 1:

Det var så härligt att gå till frukosten med all förväntan samt mes den fina utsikten upp mot fjällen. Det var framförallt Lillulven och Getryggen som man direkt såg från stationen. Vi valde att bege oss upp på Lillulven, det låg nära, samt om jag skulle ha bästa chansen att ta mig upp på en topp så var det ju första dagen, sen vet man ju inte hur benet mår.

När jag såg stigarna blev jag först förskräckt, över hur brant och stenigt det var, faktum är att jag nog blev förskräckt över var ny miljö jag stätte på. Pappa och min syster hade skoj åt det senare, att jag flera gånger förvarnade för att det kunde bli för tufft. Men faktum är det att jag tog mig hela vägen upp genom sten, branter, ljung, slask och snö :) inte heller var jag så slut som jag räknat med. Att använda genium i denna miljön var både lärorikt och riktigt trevligt. Det var detta pappa och systern, hade roligt åt ”Först tror du allt e för besvärligt och sen springer du runt som en bergsget”. Onekligen lite kontrast, men jag vill ju inte vara så försiktigoch dessutom ta ut misslyckanden i förskott. Dags att tänka om här, brukar ju alltid säga att det första man måste glömma är att det är omöjligt om man skall lyckas med det. Skall försökaleva efter det också och sluta gnälla.

Det går inte att komma från att jag hade ont i stumpen i slutet på dagen, men jag hade fyllt hylsan med att vecka långkalsongerna mellan linern och hylsan, från lamellen och upp. Detta hjälpte till att motverka skav både vid hylskant och nere med. Jag hade dock benet av så mycket jag kunde och rengjorde stump och liner ordentligt.

Dag 2:

Jag valde att ta en chansning och sätta på skavsårsplåster på hud som gjorde ont sedan gårdagen, innan dagens utflykt. Detta hjälpte till att fylla ut ytterligare längst ned och visade sig vara helt rätt i efterhand för att skydda utsatt hud.

Som det blev för denna dagen var planen att gå upp för getryggen men sedan ta ett spår längs sidan av berget och sedan ner till en raststuga, och tillbaks längs leden. Turen var på ca milen, mestadels genom sank ljung och björksly. Vi hadde dock turen att allt var torrare än normalt, denna gången var det också daga för min syster att vara den som tyckte det var obehagligt. Jag däremot tyckte det var helt ok, med protes har man ju förwdelen av art ha en fot som det inte gör nägot om den blir våt :) Tror o andra sidan inte jag fick någon väta in i kängorna på hela turen, inte ens när vi vadade en å och de andra tog av sig bart.

Det enda missöde var att jag lyckades bryta ena staven och fick låna en av min syster… Ja jag går ofta med stavar, ibland hänger de bara på ryggsäcken men i denna fjällmiljö fan jag ofta trygghet i att faktiskt använda dem. Dessutom gjorde syster och far det samma efter första dagen då de sett fördelarna med att hela kroppen arbetar och delar belastningen.

Detta var en tuff tur, inte bara 4 km+ sankmark utan nästan ännumer när vi kom till fjällleden. Sant det såg ut som en motorväg i jämförelse och nog gick det snabbare km/min men det var ojämt, små stenar och rullande grus/singel jag gillade definitivt inte detta, men utaikten var super och vi träffade trevliga människor på färden.

Jag var bra trött i stumpen när vi kom hem men inga blödande sår efter detta heller :) Jag valde att he benet av samt att gå isäng tidigare… Ordentlig rengöring även dennq dag men jag drog ej av plåster och tejp då kjag befarade att huden följt med iså fall. Men jag tog faktiskt chansen att gå en kurs i fjällöverlevnad innan jag kröp i säng.

 

Dag 3:

Denna dag ville min syster i första hand bestiga den lite mer utmanande Getryggen. Jag var med på detta så vi gav oss av med detta målet. Det var en tuff bestigning uppåt, men vilka utsikter vi hade att beundra.

Jag tog mig upptill den övre randen och där blev det i princip regelrätt klättring över snö och is. Efter några meter av detta bealutade jag att jag uppnått tillräckligt för att vara nöjd med resan, detta samman med att syster och far var riktigt oroligaför mig gjorde att jag vände ner igen. De två andra fortsatte till toppen, något som innebar betydligt mer klättrande samt krypande. Senare fick vi veta att det fanns en annan väg upp som var längre men betydligt lättare.

Men jag ångrar inte att jag avbröt. Fick en eftermiddag för mig själv på bergssidan där jag for fram och tillbaka iväntan på de två andra. Deta gav mig en lysande chans att testa Genium till det yttersta. Leden är i mycket helt lysande i denna miljö, med undantag för igången så är den ett nöje att gå isådan miljö med. Det jag dock tyvärr noterade var att batteritiden snabbt gick ner i påfrestningen, synd att man inte kan lita på 5 dagar… O andra sidan kan jag inte tänka mig en led jag hellre har i denna miljön… I alla fall inte på marknaden nu.

Inte heller denna dag fick jag några blödande sår… Helt otroligt.. Med hylsa som var för stor och allt…

Jag har skrivit ovan från minnet nu flera månader efter, men jag hoppas det var av intresse ändå, och jag ber om ursäkt för fördröjningen.

 

Träningsverk… Springa..

Jaha, nu har jag slappat länge nog, tror faktiskt inte jag varit aktiv sedan min fjälltur i september det är en lång tid. Men samtidigt har vi som familj haft mycket att hantera som inte har med denna blog att göra.

Det är i alla fall god tid att plocka upp där jag avbröt och fortsätta bättra på min kondition samt att utmana mig själv igen.

Igår fick jag verkligen en sådan chans och en ordentlig spark i baken på flera sätt. Kl 9 igår skulle jag infinna mig på Ortopedverkstaden, med det skrämmande målet att prova springa på en springprotes. Jag fick remissen på denna nästan för ett år sedan och trodde nog att det skulle vara snabbare att fixa, dock ville ortopeden vänta på att OB (Ottobock) skulle få fram utrustning istället för den utrustning som redan fanns tillgänglig hos en annan tillverkare. Vet inte om detta var för att de är knutna till OB eller kanske troligare på grund av min vikt.

I vilket fall som helst var det nu dags, mitt i en förkylning och efter att ha misskött träningen i flera månader att få prova. Tänkte att jag radar upp mina ursäkter direkt i inlägget…

När jag satt där kl 9 imorse var jag både spänd och förväntansfull såväl som rädd… Ja faktiskt det är/var skrämmande, de där fötterna är läskiga. De skall ge så mycket kraft tillbaka vad man förstått samt svåra att gå normalt på… Detta vad jag hade förstått från att läsa om dem och se videos om andra som börjat springa. Förutom detta var att springa i sig skrämmande då jag inte sprungit sedan jag var ett barn… Typ innan amputationen 1976… Ännu värre, tänk om jag inte klarade av det… Knäcka koden… Inte orka…

Här är en bild från när de börjat måtta in. Benet består av fjäderfot från Ottobock, jag tror att denna är specialtillverkad för användaren. Det som de inte haft innan var en sula, men nu har de både en vanlig och en spiksula man lätt kan byta ut. Leden jag har är en 3WR95, det hade varit önskvärt med en 3S80 men de görs ej för min vikt.

Så väntan var nog värt det ändå, när man nu fått specialanpassad proffsutrustning.

Första intrycken när jag fått den på mig var att den var mycket styvare än jag förväntat mig, och inte alls så svår att gå med som jag förväntat mig. En utav de sakerna som också gjort mig nervös var valet av led då jag vet att denna led inte har några skydd för ofrivillig flexion. Detta problem kändes inte lika allvarligt när trampdynan kommer så långt fram vid nedtramp. Dessutom har leden bra inställningar för dämpning de för flexion och extension, detta gjorde att man kunde reglera säkerheten mycket bra efter känsla och känsla.

Exempel max säkerhet:

  • Flexion: max dämpning
  • Extension: min dämpning

Med ovan inställning motverkar leden att benet böjer sig och vinkeln blir då mindre att kasta fram igen, samtidigt som det inte finns något motstånd för att räta ut sig.

Nu kan man ju fundera på varför man inte alltid vill ha det så alltid, men det beror bland annat på hur mycket frigång man vill ha… Ovan inställning är motsatsen till frigång… Exempelvis i gräs..

Hur gick det då kanske ni undrar, och jag måste nog erkänna att jag är riktigt nöjd. Jag har invanda mönster efter 37 år som måste tränas bort spökade ett tag… Och jag tyckte det var läskigt att gå över från gång till att jogga , speciellt på träningsbandet där jag lätt vinglade till.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=myud6LUQ44M&w=500&h=305]

Här är ett roligt klipp där MrT från OB ställer in hastigheten på löparbandet. Han sade att maskinen måste ha fortsatt öka men jag tror han var trött på att jag bara gick :)

Men när vi kom ut i korridorerna där man kunde sträcka ut så lossnade det… Inte direkt, men så när vi testade att två sprang bredvid mig så vågade jag plötsligt och sedan gick det riktigt bra.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=xDnrJ20Mwe0&w=500&h=305]

Ni får tänka på att jag i princip aldrig sprungit sedan jag fick protes.

När jag kom hem efter en halv dag av testande, gåband, springande… Hade jag sådan träningsverk i mage, vader och häl att jag mådde riktigt illa hela kvällen… Men vilken upplevelse det var, jag kan knappt bärga mig från att ut och testa mer. Jag bara ser framför mig hur jag kan ta mig fram längs stigar och vägar på detta sätt…. Så himla häftigt!!

Nu har jag först en testperiod till nästa vecka på torsdag, då jag skall träffa dem igen och avgöra om jag vill fortsätta med detta… Och min enda oro just nu är att jag är för otränad och kommer få för mycket träningsverk att utnyttja denna tiden maximalt… Samt att min ihållande förkylning skall bromsa mig.

Idag har jag i alla fall hållit mig lugn efter halvdagen träning igår, och hoppas jag kan ge desto mer imorgon.

Helene Ripa

Om ni ännu inte funnit Helene Ripas blog så är den här.

 

Helene Ripa | Om satsningen mot Paralympics 2014

Jag hoppas ni finner Helene till en sjutusans kämpe och en god inspiritation, det är hon för mig. Och jag är väldigt glad att hon startat en blogg. Så att jag kan följa henne.

 

Vandring

Måste skriva lite då det händer ganska mycket, men det blir nog lite snabbt och torftigt, ni får ha överseende.

Nu är det höst och min favoritsäsong för att vara ute och gå. Kanske inte för att det är som finast då utan för att det är behagligast. Dessutom minst problem med stumpen.

Förra helgen var jag iväg och vandrade med min far från Christinehof till kusten ca 2 mil, vi skulle egentligen gått tillbaka dagen efter men på grund av flera anledningar var jag tvungen att bryta. Detta var min första vandring på länge och till största delen var det kanske ovana som gjorde att jag fick ont i fot och stump. Dessutom fick jag en liten bula på stumpen som började göra ont efter 6-8 km. Men jag valde i alla fall att avbryta och inte gå dag två. Vi åkte hem och tog en ordentlig carbonara istället :)

En av anledningarna till att jag inte pressade igenom dag två var också att vi skall till fjällen idag, denna helgen. Jag, min syster och pappa… Under fyra dagar skall vi vandra i fjällen… Riktigt spännande, har själv inte gått i fjällen någon gång.

Hur kommer det att gå:

Kommer terrängen att vara för mycket?

Kommer det vara för halt och farligt? (grus, vått, snö eller slask)

Kommer jag kunna gå hela dagar?

Kommer jag att hålla de andra tillbaka?

Många frågor och orostankar är det som dyker upp nu innan. Till detta kan tilläggas att jag har ett nytt ben, både led (Genium) och fot (Triton). Hylsan är dessutom på tok för stor efter viktminskning.

Det är lite roligt, jag har nu gått ner 20 kg på ett år och när jag vandrade förra året vägde jag med ryggsäck ca 135kg och nu väger jag med ryggsäck 114kg. Det är också roligt att inte längre vara fet enligt BMI utan ”bara” överviktig, kommande år blir målet att gå ner de 12 återstående kilona samt jämna ut.

Genium och Triton, det är en underbar ny teknik men det är också många nya rörelser jag måste lära mig och nöta in. Dessa nya rörelser innebär även annan belastning på skinn, muskler och leder som kroppen måste vänja sig vid. Det som jag hitintills har mest problem med är Geniums dåliga frigång i t.ex. gräs… Det bästa hitintills är Tritons underbara balans.

Jaja… Tänker skriva mer om hur det fungerar framåt men nu handlar det om att fokusera på att genomleva vandringen i fjällen samt att få ut mest av denna. Mina enda knep just nu är låg vikt i packning… stavar för avlastning, säkerhet och balans och långsam takt med många pauser.

Triton

Dyslexi status:ej rättad.

Triton 1C61 Vertical Shock – Your life. Your Adventure.

Triton Vertical Shock broadens the excellent functionality of the 1C60 Triton carbon fibre foot by an increased vertical shock absorption and torsion capability. The innovative design of the Triton carbon fibre foot allows a wide range of activities from daily life to leisure sports. The additional functions of Triton Vertical Shock allow the user improved adaptation to uneven terrain.

Vertical and torsion forces, which occur e.g. while doing sports activities are reduced effectively. The residual limb of the user is noticeably relieved. The compact design of Triton Vertical Shock allows the application also for users with longer limb length.

 

Japp, lite engelska där :)

Jag fick för lite sedan möjligheten att prova ovan fot, min OI hade beställt en sådan då min nuvarande fot är på tok för stum. Jag bad om 1c61 istället för 1c60 som har betydligt mindre dämpning. Ville ha maximal dämpning… Min OI var tveksam då han trodde den byggde för mycket… Dvs. Att den var för hög för att få plats under leden.

Tyvärr visade det sig att han hade rätt och den gick inte att ha samman med C-Leg :(

Men jag fick i alla fall möjlighet att prova då det inte skilde mer än att jag kunde utgämna skilnaden med att bara ha sko på ena foten.

Detta var en riktigt underbar fot, tyckte fortfarande att den var lite styv vilket gjorde att jag tror ändå jag valde rätt fot för mitt behov. Men styvheten känns kanske först efter några km om den är för hård eller ej.

Det jag däremot märkte riktigt tydligt var att foten hade en mycket bättre balans samt förmåga att fånga upp tokiga isättningar. Kändes t.o.m.som om man skulle kunna hålla balansen på ett ben med den. På ojämn mark måste den vara underbar.

Detta betyder att vi fick se till att beställa Genium, då denna är lite kortare. Så snart kan jag träna på att gå uppför trappor igen :)

Det kommer bli ett riktigt superben, det som är på gång. Måste bara få klart min viktminskning så att hylsorna stabiliseras också… Men det kommer.

Snart gått ner 15kg och det har inte gått ett år än… Ganska nöjd… Men det är 20-25 kg kvar också… Så ca två år till i samma takt… Det känns långt men tror inte man skall gå ned för fort heller… Det blir som det blir, bara fortsätta vara aktiv och äta mindre.

Det är svårt att känna inspirationen att skriva just nu, det är så mycket på sommaren man vill hinna. Och med alla nya krafter efter axel operationen vill jag även jobba igen mycket i företaget. Hoppnas ni förstår och accepterar att det ibland blir långt mellan inläggen.

 

Orättvist… gnäll..

Dyslexi status: ej rättad.
Måste få gnälla lite…
Jag hade bara en planerad vecka semester detta året, skulle åka till Västervik med min fru, barn och några kompisar och deras familjer. Sett fram emot det länge… och jag måste ju säga att jag tränat både ihärdigt och bra för att kunna vara mer aktiv. Både för min egen skull och barnens.
Allt började suveränt.. men när jag vaknade på morgonen efter vi kommit dit så var stumpen svullen och jag hade fått en stor finne mitt på ”trampdynan”… naturligtvis vägrade jag sitta och ta det lugnt… vi hade ju planerat utflykter vilket innebar att jag gick hela den dagen… äventyrsbanor och allt som barnen skulle testa… vi hade faktiskt riktigt trevligt men mot slutet av dagen var jag tvungen att knapra värktabletter för att över huvud taget hålla humöret uppe. Kompisarna märkte att jag var sammanbiten… men jag var i alla fall inte på ”för” dåligt humör. När vi kom hem på kvällen punkterade jag ”finnen” och lät den blöda ut ordentligt. Samma på morgonen när jag vaknade innan jag tog på mig benet igen… det är enda sättet jag vet som kan ge en snabb lösning och nog fungerade det… hade mycket mindre ont de kommande dagarna som innefattade bland annat en dag på Astrid Lindgrens Land.
Jag är glad att jag inte blev sittande, för jag hade ju inte rullstolen med mig men samtidigt tycker jag livet ibland är oerhört orättvist. Här har jag tränat dagligen och med väldigt lite problem allt som allt och så när det väl gäller för lite äkta livskvallitet så skall man gå och ha ont… skit är det!
Men vi hade iaf på det hela en bra semestervecka och valde i slutet på veckan att ta det lite lugnare än kompisfamiljerna med utflykterna och hyrde istället båt att fiska med. Något som barnen visade sig uppskatta lika mycket… lära sig köra båt och fånga fiskar samt tillaga dessa :)
Hoppas resten av sommaren blir en riktig lyxsommar.

Sida 2 av 1012345...10...Sista »