Höstens alla löv

Har varit ute och vandrat en del de sista dagarna, egentligen vill jag fokusera på löpningen men jag har varit förkyld med ont i halsen och ville inte påverka kroppen negativt. Av samma anledning har jag pausat min viktminskning och diet… Men det är en annan historia :)

Hösten är en underbar tid och jag gillar förändringen i naturen höstens färger och och hur allt föråldras, och förbereder sig för vinterns vila, nästan lika mycket som våren då allt återföds. Dessutom tycker jag det svenska klimatet på hösten är perfekt, sval luft och fläktande vindar gör att jag svettas mindre och även har mycket mindre problem med stumpen gällande skav och annat.

En liten svårighet hade jag tänkt ta upp i detta inlägg som jag funderade på när jag var ute och gick idag. Det är lövtäcket och de aber de kan orsaka för oss.

Jag tänkte idag på två svårigheter specifikt som löven ställer mig inför och det är att de dela täcker och gömmer underlaget. Det innebär att jag inte ser exempelvis stenar som kan rulla undan eller förflytta min fot när jag trampar ner, jag kan heller inte läsa av jämnheten där jag belastar med foten då man helt enkelt inte har den känseln… Det innebär också att foten vid en sned belastning kan halka av ett osäkert underlag.

Sedan har vi det andra problemet att löven snabbt kan bli väldigt hala i vätan och med förmultningen. Speciellt då på träspångar eller broar av trä etc. Man kan lätt om man inte går väldigt långsamt göra riktiga volter :)

Vad gör jag för att motverka detta då, ja givetvis så får jag gå långsammare, det fins ju ingen anledning att gå fortare än vad som är säkert även om det tar längre tid och träningen inte blir lika effektiv.

Sedan försöker jag genom att böja mig framåt med överkroppen få så mycket övervikt jag kan framåt. Detta eftersom när man halkar skjuter nästan alltid benen framåt för mig och jag får längre tid att reagera… Desutom om jag lyckas trilla framåt så är skaderisken mindre och jag har bättre möjligheter att ta emot.

Men det alldra bästa allternativet är att ta med aig stavar när man går… Kanske kryckor men jag föredrar stavar för egen del och finner att de är ganska lätta att hänga undan på exempelvis ryggan när man inte behöver dem :)

 

 

Knäled 3S80 Sport

Fick nöjet att testa den nya sport-knäleden 3S80 när jag var på Ortopesdteknik 2014 mässan som modell/brukare förra veckan.

 

 

3S80

 

Jag har sedan innan en Sportfot 1E90 Sprinter..

1E90

 

 

En riktigt trevlig fot som jag har sprungit på ett tag nu, upp till tre dagar i veckan under sommaren och jag har lyckats springa mellan 8 – 9 km. Hoppas komma upp i milen per gång innan året är för vintrigt och halt :)

En stor fördel med foten är den enkelt utbytbara sulan.

 

 

 

3R95

 

 

Jag har dock sprungit på en led som inte alls är gjord för att springa med 3R95, anledningen var att jag vägde för mycket när jag började springa. Leden ovan har en maxvikt på 100kg och jag vägde 115+ när min springprotes beställdes.

 

 

Det som är den största nackdelen med den gamla leden är att frigången och hastigheten inte är till för att springa utan för att gå. Detta gör att jag tränat in en teknik att springa där jag svänger ut mycket med benet, betydligt mer än jag behöver.


Ovan är en film där jag springer med min 3R95


Här är en film från mässan där jag springer på 3S80

Nu är det givetvis så att det tar tid att ställa om från ett invant mönster, men jag tycker redan själv att det syns tydligt hur mycket tightare och mer naturligt jag springer trots att jag provat leden mindre än 10 minuter på den filmen.

Som bonus får ni nedan en reklam film från Otto Bock, finns fler på deras webbplats www.ottobock.se :)

 

Nytt hos Ottobock

Skulle som snabbast vilja tipsa om lite nya saker hos OttoBock.

Dels så har de en ny hemsida

 

IMG_1500.PNG

 

Det är bra att de äntligen uppdaterat den svenska sidan tycker jag, det känns bra att kunna läsa om de senaste produkterna även på det egna språket :)

Sedan skulle jag vilja tipsa om en app de har släppt för att hjälpa med sjukgymnastik…

Skärmavbild 2014-10-28 kl. 20.42.40

 

 

Innehåller program för nybörjare till avancerade, för både styrka och balans. Det skall gå att använda övningarna med minimalt av utrustning och det skall snart dyka upp en svensk version. Vad jag har förstått är det tänkt att man skall kunna använda denna app tillsammans med sin sjukgymnast men har inte tittat på om man kan lägga upp egna program.

Massor av kajakande… Och nu festival Järnaviksfestivalen.

Dyslexistatus ej rättad.

Nu har jag tokkajakat hela sommaren för att lära mig denna syssla, sport och äventyr. Längs vägen har det varit massor med överraskningar, hinder och lärdomar. Jag älskar verkligen kajakandet ställen det kan föra mig till, träningen jag får och har tillgång till även i tider av skavsår och utmaningen i att lära sig något nytt. Men det har inte varit utom svårigheter så som en nyupptäckt men gammal rädsla för djupt vatten. I vilket fall har jag massor som jag borde skriva av mig rörande detta ämne.

Just nu sitter jag på Järnaviks camping i spänd förvänta på vad Tjäröfestivalen skall föra med sig i nya lärdomar, upplevelser och bekantskaper. Tjäröfetivalen hålls i år på Järnaviks camping då nya ägare på Tjärö tydligen ville ta allt för mycket betalt. För mig är det lysande för nu kan jag ha husvagn, dator och genium med mig utan att fördärva något som blir blött… Och inget slutar fungera i brist på laddning :)

Nere vid stranden håller arrangörerna och utställarna på att ställa upp sina tält och demoplatformar.

 

De och de paddlare som anlänt tidig verkar alla vara trevliga, öppna och härliga personer. Jag blev till och med medbjuden på middag vilket jag avböjde till fördel för den trevliga middag min kära fru skickat med mig till grillen :)

Lite synd var det att avböja då man kunde lärt känna dessa personer bättre över en middag, men det blir säkert tid till det ändå och jag ville ju ta det lite lungt ikväll.

Tack för att ni orkade läsa, nu skall jag käka men jag hoppas skriva mycket mer om mina äventyr i somras, samt om allt som händer denna fullspäckade höst, snart :)

 

Otto-Bock Activity Day

Tommy (ortopedingenjör på Otto-Bock) tipsade mig om en Activity Day som Otto-Bock håller på att anordna. Ni har säkert träffat Tommy på klinikerna i Jönköping.

Tydligen har de haft lite svårt att nå ut med informationen. Förmodligen för att de ville skapa en event för både Ingenjör, sjukgymnast och brukare som man kunde åka på tillsammans. Inbjudan har nog skickats till Ortopedteknikerna (gissar jag).

Detta är ett event som Otto-Bock bjuder på och är därmed kostnadsfritt bortsett från resan som jag förstår det.

Det som verkligen verkar intressant i mina öron (något jag efterfrågat när jag pratat med dem tidigare) var det faktum att de skall ha utrustning och ingenjörer på plats för att du skall kunna testa olika leder, utrustning etc. Det vill säga om du vill prova en springfot, eller led… Genium kanske… så skruvar de på det på din hylsa och du kan testa själv med hjälp av kunniga runt omkring (sjukgymnaster etc.)

Sjukgymnasten Rita Cording som jag känner kommer vara där hålla föredrag, övningar och hjälpa till. Rita är sjukgymnast sedan 95 och har jobbat mycket med amputerade med fokus på att bli mer aktiv och lita mer på sin kropp. Hon var, vad jag hört även en av eldsjälarna till att starta gåskolan i Trelleborg en gång i tiden. Rita har varit till stor hjälp som min sjukgymnast när det gällt att börja springa, hitta modet, balansen samt att stärka upp bålen för att få bättre både balans och styrka ner genom benen. Något som hjälpt mig inte bara med springandet utan även andra sporter och aktiviteter.

Caroline Larsson (www.carolinelarsson.eu) kommer också men annars får vi nog vänta lite på slutliga programmet.

Men bara det att man skall få prova på många olika aktiviteter och olika utrustning (protesdelar) känns riktigt spännande.

Försök få med er OT och sjukgymnast, men går inte det så tycker jag gott man kan anmäla sig i alla fall.

Jag har själv anmält mig, hoppas få träffa flera av er där ! :)

http://www.ottobock.se/cps/rde/xchg/ob_se_sv/hs.xsl/52761.html

Argumentativ… Orättvisa?

Som ni förstår har jag lite nertid just nu och är begränsad till att vara lite mindre aktiv, och då blir det att skriva i bloggen istället :) något jag försummat ett tag.

Har visserligen en blåsa på stumpen också men den är inte vad som håller mig inne. Jag har istället problem med fickor som ibland skapar infektion i tjocktarmen. Har nog inte skrivit om det eftersom jag inte tror det är direkt relaterat till att ha protes, inte mer än att det drabbar mer de som sitter mycket. Annars handlar det om för lite fiber i kosten…

Strunt samma det medför i alla fall en hel del smärta i bålen, inte så att man tänker på det hela tiden… Mer som riktigt jobbig träningsverk… Faktum är att jag brukar missta det för träningsverk när det börjar, sen brukar det bli uppenbart.

Det var detta jag ville knyta ann till…

Jag har säkert skrivit om det innan om hur smärta gör en mer irriterad och till och med arg.. Detta är inte något man vill vara men ibland kan man inte hjälpa det och då får man hålla sig lite i bakgrunden med sin korta stubin… Men som sagt det tror jag att jag skrivit om tidigare…

Vad tjaffsar jag om då då :) jo jag har funderat på om det finns samband mellan detta och argumentationer jag ofta försätter mig i utan att de egentligen är så viktiga för mig, och ibland bara för att jag väljer en åsikt att provocera med.

Detta är något som ofta förvånar mig när jag upptäcker det hos mig själv. Jag blir jätteargumentativ om jag har så där lagom gnagande ont, det behöver inte ens vara så att det gör så ont så att jag tänker på det eller noterar det. Men det gör ändå att jag hugger på minsta lilla, tillåter liksom inget att passera… Speciellt då om på sådant som kan i någon vinkling upplevas orättvist mot mig eller någon annan. Jag blir även lite onödigt provokativ och på det viset frammana argumentationer där dessa inte behövs.

Jag blir liksom oproportionellt argumentativ. När jag gick hos psykolog ett tag nu efter vi förlorade vår dotter, sade han något i ett annat sammanhang som fastnade och som jag funderar på ibland… Så också nu.

Nämligen att jag omedvetet tycker att livet är orättvist ibland, när han sade det så tyckte jag det var helt fel beskrivning av mig. Men han menade då att jag kanske är så noga med att bara acceptera allt som kastas i vägen för mig att jag glömer bort att tillåta andra känslor som annars är naturliga.

Är det därför jag blir så argumentativ? Tål att funderas på. Men jag tror mer på att det på något sätt ger hjärnan semester på någon nivå från att hantera smärtan. Någon nämnde att hjärnan bara kan hantera en smärta åt gången därför är många som har smärtor aktiva med att skaffa sig träningsverk i olika former. Kanske det även gäller när man är känslomässigt engagerad i en diskussion?

Men oavsett om det är så, så är det ändå sådan jag är och jag får hitta sätt att hantera det på.

Värst är det nog när jag umgås med folk, mina vänner har oftast överseende med det som det känns och tycker om mig ändå… En del gillar nog till och med den sidan. Min fru kan reta sig otroligt på det och brukar tala om för mig efteråt när jag varit ”omöjlig”. Folk som inte känner mig kan nog få ett konstigt första intryck ibland. Men vid dessa tillfällen märker jag det inte själv alls och håller inte med frun när hon påpekar det.

När jag däremot börjat märka det är när jag reagerar för starkt är när jag hamnar i argument på t.ex. internet forum eller facebook. Där är det ofta jag väljer att ta bort inlägg igen, inte för att jag inte står för dem men för att de blir onödigt skarpa. Det bästa sättet att hantera detta är att när man skriver långt och med mycket känsla så väntar man innan man faktiskt postar det någon dag… Då känns det sällan så viktigt längre och gör det det kan man oftast sammanfatta de viktiga bitarna.

Jag upplever egentligen inte detta som något stort problem… Det är bara den jag är, summan av erfarenheter man har :) Det enda problemet är då att människor ibland blir arga på en och vill liksom trycka till en.

Vill inte heller skylla på smärta när det gäller min förmåga att vara omöjlig.. Jag hadde nog klarat vara omöjlig ändå :)

Det lustiga är att jag noterat samma egenhet hos en del andra som just är amputerade, samman med den andra gemensamma draget att inte acceptera att bli motsagda/misstrodda.

Jag tror att detta kommer sig dels av ofta långa perioder med smärta att utstå, samt perioder då man inte fungerar som man hoppas och skulle vilja, och det faktum att man förväntar sig att omgivningen inte tror på en utan bara tycker man är lat. Sällan det faktiskt är så men man har lärt sig förvänta det av andra.

Nähä, nu skall jag försöka planera nästa äventyr, kajak eller kanske vandring :) skavet och blåsan börjar ju bli bättre och det andra löser sig nog med lite fasta.

 

Badprotes, hygienprotes

Detta är ett typiskt sådant ämne som det är svårt att skriva positivt om inte för att det inte är positivt men för att det finns så många variationer på behov, förväntningar och på hur dessa tillfredsställs av olika landsting. Och den avundsjuka eller irritation som kommer med detta mellan oss som är brukare.

På ena sidan har vi de som är som jag, tar badprotesen för givet. Som en självklar del av livet och kräver att den skall utvecklas ännu mer så att man kan få ännu mer nytta och frihet av den. Ett hjälpmedel som är mycket mer än bara något att halta ner i vattnet med, bära kajaker, barnen eller delta i lekar med barnen upp och ner i vattenbrynet hjälpa till att bära picknikkorg, flytvästar… Att över huvud taget bli självgående och självständiga på alla sätt. Att tvingas ta t.ex. kryckorna (som händer pga skav etc.) skulle för mig kännas väldigt hämmande och till och med förnedrande.

På andra sidan har vi de som badprotes av olika anledningar inte fungerar på och som inte känner de har någon nytta av den och tycker att vi lika gärna kan nyttja bryggor eller försöka hoppa ut med kryckor i vattnet för att simma eller ta ett dopp. De känner sig förnedrade av att det tjatas så om badprotes och av ett tryck på dem att använda en sådan för att räknas som självständiga. (Detta är mycket gissningar från min sida utifrån forumsdebatter.) De tycker det är tramsigt och onödigt att kosta på landstingen detta hjälpmedel (hoppas inte det är så, men de uttrycker sig i de banorna).

Sedan har vi alla där emellan, där jag misstänker att den stora majoriteten inte vet att denna typ av hjälp finns eftersom de inte blir upplysta om det av sina landsting som vill spara pengar och/eller inte erbjuder denna hjälp i sitt område.

De flesta av dem som har badprotes är så nöjda och glada med att de faktiskt kan ta sig runt polen, ner över stranden, de hala klipporna eller att kunna stå stadigt i vågor.

För mig är det ingen skillnad på oss, vi vill alla att vårt handikapp skall motarbeta oss och ha så liten inverkan som möjligt på vår förmåga att leva vanliga liv. Och vi lär oss vägar att utöka våra möjligheter att fungera i olika miljöer. Om vi går med kryckor, protes eller har andra hjälpmedel.

Att få en badprotes kan för en person innebära att de kan gå ner till stranden med ain familj, för en annan att han kan röra sig runt polerna i ett badhus. Och bara detta är gudasänt… Men nästa år tänker man kanske… Vad kan jag mer göra, surfa, åka vattenskidor, vattenruchebanor…

inget av detta är förhindrat någon även om vi hoppar på ett ben med eller utan kryckor, men för vissa blir livet mycket lättare.

Jag kommer själv ihåg när jag var barn innan badproteser blev en del av mitt liv. Pappa bar mig ner till stranden genom sanddynorna som jag kom ig det var det många hundra meter i lös sand som behövde forseras innan vi kom till havet där vi brukade bada. Misstänker att jag hade fått vila många fånger om jag skulle hoppat det… Sedan var det Låååångt ut innan det blev så djupt att man ens kunde krypsimma. Något jag alls inte ville på skolutflykter.. Då stannade jag på stranden och sade att jag inte ville bada.. Jag som alltid älskade vatten. Om någon övertygade mig att ge mig ut så stannade jag i vattnet tills vi åkte hem… Jag ville ju bada… Men viste att jag inte orkade hopp in och ut igen. Men pappa brukade bära mig även ut och in…

När jag böev lite äldre så struntade jag i att benen inte tålde vatten… Då fick de väl göra nya.. Jag badade med dem ändå tills de rostade och kärvade sönder i allt snabbare takt. Inte alltid det var så bra, en gång blev jag utan ben en hel grekland semester…. Så tillslut beslutade min verkstad att det faktiskt var bättre att göra en special protes… Hoppas jag hittar en bild på den att lägga in… Detta var en hylsa med ett vitt plaströr rakt ner till en rund gummimatta som fot…

Min syster tyckte den var vansinnigt rolig för jag såg ut som en pirat, haltade mer då den saknade led… Men det alldra roligaste var att det stod sex strålar vatten ut åt sidorna när jag klev upp ur polen… Det var drenering av luft/vatten från plaströrets mitt.

För mig förändrade i alla fall detta enkla plaströr hela mitt badliv för… Jag kunde plötsligen röra mig fritt runt poler, upp och ner i sand och grund strand… Behövde inte vara livrädd för hala klippor… Och jag lärde mig t.o.m. Att windsurfa med det benet.

För mig är det ett högt skattat hjälpmedel som innebär stor frihet och livskvalitet. Hade jag gjort allt jag gör idag utan det… Vet inte.. Kanske men många saker hade varit mycket jobbigare att ta sig till och man kanske inte hade orkat… Om jag blev av med det idag så hade jag nog löst saker på ett ben eller tvingat frun att hjälpa mig, men utan tvivel hade det blivit mycket mer sällan jag t.e.x. Hade kajakat…. Men jag tror faktiskt att jag hade använt mitt vanliga ben, och skitit i att de inte ville förse mig med ett som klarar att badas med…

Varför tar jag upp detta sista, jo för att det finns platser i Sverige, utanför skåne, halland och Stockholm där medborgarnas landsting skiter i de amputerades livskvallitet och faktiskt inte erbjuder badproteser… Vet inte ifall det är för att de lyssnar på ”det funkar lika bra med kryckor!” Rösterna eller för att de bara är dummsnåla. Men jag tycker inte att mina medamputerade skall ställa upp på denna missbehandling, utan se till att ni kommer dit ni vill med den utrustning ni förses med. Såola givetvis av prdentligt efteråt men låt annars landsting och ortopeden ta ansvar för funktionen.

Nu några ord till tillverkarna av badprotesdelar. Jag tycker det är lysande att ni faktiskt har dessa produkter…. Men!

  1. Leden 3RW95: Varför göra leder som inte flexionslåser vid belastning så att man kan lita på leden i lutningar och steniga, leriga stränder?
  2. Leden 3RW95: Varför göra ett fast fexionslås som inte får användas vid gång där det faktiskt höjer säkerheten mest… Utan bara i vattnet?
  3. Leden 3RW95: Varför i allsin dar dra ut på skydden så att vi måste gå flera år med ett ben som kan skada dem vi badar med? Jag menar att det är så lätt att riva sig på, och t.om. Bryta ett finger på ett barn som får in det på fel ställe vis en extension. För att inte tala om förstörelse av materiell som kommer i kontakt med den… Surfbrädor, kajaker, våtdräkter och kläder som nyps sönder på bara några meters gång.

Det är ju bara inte genomtänkt.. Bakläxa!

Vet ni förresten att det finns en geniumled redan som är vattensäkrad? Men den får vi inte tillgång till för att USAs arme har någon ensamrätt till den just nu… Annars känns ju det som ett billigare alternativ för alla, ett ben som klarar allt! Den kallas X3 om jag inte mins fel.

Till sist, här är ett alternativ som finns för att skydda gipsade ben http://www.hammond-drysuits.co.uk/broken-arm-leg-cast-cover.html

Ville så gärna..

Ville så gärna att detta skulle vara en blog om just att leva med protes och om sätt att överkomma problem. Jag ville ha ett positivt fokus! Detta är också anledningen till att det blir så långt mellan inläggen, det är ofta jag känner att jag tjatar om samma sak. Dessutom har jag märkt att saker som jag faktiskt ser som positivt mottages som tjat av andra. Och ibland har man bara svårt för att se det positiva i saker man vill skriva om, eller har svårt för att formulera sig positivt.

Låter egentligen mest olikt mig allt ihop jag nyss skrev, jag brukar ju inte bry mig så mycket om vad andra tycker, eller hålla tillbaka för att saker kan missuppfattas… Jag har alltså förändrats… Är det bra???.. Vill jag vara denna nya jag?

Oavsett hur jag ser på hur man förmedlar sig eller uttrycker sig, så tänker jag inte ”nöja mig”.

Tänker inte nöja mig med att jag tycker saker är jobbiga och låta det hålla mig tillbaka.

Inte nöja mig med att proteser och annat är tillräckliga, jag vill att de skall vara bra och helt rätt.

Inte tillåta mig att bli försoffad igen för att saker känns tunga eller gör ont.

Inte låta bli saker för att andra tycker det blir för jobbigt för mig… Men inte heller tvinga mig själv till onödiga risker för att jag måste bevisa mig. (Balansgång)

Jag vill känna mig nöjd med mig själv och det jag gör, inte skylla på och bli begränsad av mitt handikapp men inte heller överdriva min förmåga.

Låter detta knäppt?

I vilket fall, status:

Jag har haft fortsatta motgångar med skavsår jag drog på mig när jag började springa, tvingades ta det lugnt igen och backa på mitt beslut att springa var morgon. Skavsåren vägrade dessutom att läka och det är först nu som det bara är skorpor kvar. Detta har dessutom hindrat mig att både cykla och gå… Kunde visserligen börja cykla utan ben… Skall ta mig en funderare på det..

Vad jag istället gjorde var att slutligen skaffa mig en riktig havskajak efter två års funderingar (dyra grejer). Detta är givetvis inte utan problem med transporter och lyft etc, men vilken frihet när man väl sitter i den på väg ut. Träningen är dessutom riktigt bra och jag går åter ner snabbt i vikt :) wohooo! Är nu nere på 112 kg, ni som följt mig vet att jag var uppe i 127 kg och sedan gick ner till 110kg men sedan fick jag bakslag efter vi förlorade vår dotter och gick åter upp till 116.. Men nu är det på rätt väg igen. 110 är annars en magisk gräns för enligt BMI är jag fet över den men bara äverviktig under den :) och att jag är viktig har jag ju alltid vetat 😀

Mitt intresse för kajakande har dessutom bara stigit sedan jag började med denna aktivitet. För ca två år sedan gick jag en kurs och tyckte det var helläckert, men tyckte det var för dyrt… Min fru också som trodde jag skulle tröttna snabbt, jag valde därför att skaffa mig en billigare lekkajak som jag hade förra sommaren att träna med. Det var inte alls lika roligt som en havskajak efter som den inte var effektiv att ta sig någon stans med. Jag lärde mig i alla fall lite balans och rollar med den. Detta året när jag inte kunde träna på annat sätt så fick jag i alla fall tummarna loss och har inte ångrat det en sekund.

 

Jag har nästan varit ute var dag, och paddlar sträckor på milen med genomsnitt på 6 km/t riktigt bra. Jag har gått lite kurser och så men annars har jag mest varit ensam, inte hittat got bra forum för paddelkompis. Och det är lite läskigt som nybörjare, men jag vill inte hålla tillbaka, det är ju nu det är sommar. När vattnet e kallt vill man ju helst känna sig trygg och säker på stöd och rollar.

 

Sommar igen :)

Det har varit en lång period med skav nu som inte velat ge med sig, och jag har därför inte kunnat gå, cykla eller springa så mycket som jag vill. Hmm… Inte alls i princip.

Men jag har varit duktig på alternativen tycker jag, trädgårdsarbete.. Mycket gräva och ryggworkout där. Jag har även använt vikter, gummiband, pilatesboll och kört mina sjukgymnast övningar frekvent.

Men det allra roligaste är att nu når gå inte fungerade har jag äntligen sett till att komma igång med kajakandet.

Har nu tillgång till en havskajak av märket Valley Etain, riktigt rolig kajak.

Jag är ju novis på detta med kajakande, men jag ser fram emot att lära mig massor. Och det förefaller vara riktigt bra träning… Mycket träningsverk och jag har börjat tappa vikt igen :)

Det som är besvärligt med protes är att ta sig ner till vattnet med båten från bilen. Speciellt om man är ensam, det är halt eller brant. Dessutom är inte badbenet det säkraste att gå med. Men det går och jag tror starkt på att försöka klara sig själv och inte vara beroende på andra för att komma ut.

Det är dock roligare med paddelkamrater när man hittar sådana :) min kajakklubb är riktigt aktiva och de har en hel del evenemang. Skall bli skoj att följa med.

En sak till var problematisk med kajaken, man behöver två fötter för att ställa in fotstöden. En fot trycker bakom och en framför när man vill skjuta dem ifrån sig. Jag snackade med Svima och de skall skicka ett annat system som annars sitter på P&H kajaker.

 

Nerbäddad… Sjuk med en twist..

I fredags kväll fick jag plötsligt frossa och började känna mig hur sjuk som helst. Sedan låg jag pall med feber (39), hosta, frossa och ont precis överallt. Jag antar jag var extra mottaglig efter att ha motionerat lite överdrivet. På lördag eftermiddag fick jag släpat mig in till läkarmottagningen och trotts en låg sänka misstänkte de lunginflammation…hu…. Och skickade hem mig med antibiotika. Nu på tisdag är jag mest bara snuvig och slut men annars betydligt bättre igen.

Det som är lite underligt är att jag fick i samband med detta ordentliga fantomsmärtor. Dessa var ihållande med några minuters mellanrum i lite över ett dygn… Det värker till… Kroppen krampar… Och sen släpper det…efter ett tag värker musklerna efter krampanfallen och det blir mer och mer plågsamt både med smärtorna samt att hosta och röra på sig.

Jag brukar uppleva att jag får fantomsmärtor efter att jag frusit ordentligt om stumpen, men det är första gången det blivit så av frossa.. Jag frös ju inte egentligen… Jag var ju jättevarm :)

Jag har medicin för detta men tycker den är läskig… Massor med varningstext… Opiumbaserad… Blir alltid så nojig för hjärtat, men med fantomsmärtor som dessa ger man tillslut efter och gör vad som för att slippa dem. Så tillslut tog jag en tablett och fick lite vila.

Orättvist att man inte bara kan få njuta av sin lunginflammation ifred utan att behöva få fantomsmärtor mitt i… Det kan liksom bli för bra ibland :)

Är i alla fall på bättringsvägen igen och längtar ut att springa och gå.

Sida 1 av 1012345...10...Sista »