Argumentativ… Orättvisa?

Som ni förstår har jag lite nertid just nu och är begränsad till att vara lite mindre aktiv, och då blir det att skriva i bloggen istället :) något jag försummat ett tag.

Har visserligen en blåsa på stumpen också men den är inte vad som håller mig inne. Jag har istället problem med fickor som ibland skapar infektion i tjocktarmen. Har nog inte skrivit om det eftersom jag inte tror det är direkt relaterat till att ha protes, inte mer än att det drabbar mer de som sitter mycket. Annars handlar det om för lite fiber i kosten…

Strunt samma det medför i alla fall en hel del smärta i bålen, inte så att man tänker på det hela tiden… Mer som riktigt jobbig träningsverk… Faktum är att jag brukar missta det för träningsverk när det börjar, sen brukar det bli uppenbart.

Det var detta jag ville knyta ann till…

Jag har säkert skrivit om det innan om hur smärta gör en mer irriterad och till och med arg.. Detta är inte något man vill vara men ibland kan man inte hjälpa det och då får man hålla sig lite i bakgrunden med sin korta stubin… Men som sagt det tror jag att jag skrivit om tidigare…

Vad tjaffsar jag om då då :) jo jag har funderat på om det finns samband mellan detta och argumentationer jag ofta försätter mig i utan att de egentligen är så viktiga för mig, och ibland bara för att jag väljer en åsikt att provocera med.

Detta är något som ofta förvånar mig när jag upptäcker det hos mig själv. Jag blir jätteargumentativ om jag har så där lagom gnagande ont, det behöver inte ens vara så att det gör så ont så att jag tänker på det eller noterar det. Men det gör ändå att jag hugger på minsta lilla, tillåter liksom inget att passera… Speciellt då om på sådant som kan i någon vinkling upplevas orättvist mot mig eller någon annan. Jag blir även lite onödigt provokativ och på det viset frammana argumentationer där dessa inte behövs.

Jag blir liksom oproportionellt argumentativ. När jag gick hos psykolog ett tag nu efter vi förlorade vår dotter, sade han något i ett annat sammanhang som fastnade och som jag funderar på ibland… Så också nu.

Nämligen att jag omedvetet tycker att livet är orättvist ibland, när han sade det så tyckte jag det var helt fel beskrivning av mig. Men han menade då att jag kanske är så noga med att bara acceptera allt som kastas i vägen för mig att jag glömer bort att tillåta andra känslor som annars är naturliga.

Är det därför jag blir så argumentativ? Tål att funderas på. Men jag tror mer på att det på något sätt ger hjärnan semester på någon nivå från att hantera smärtan. Någon nämnde att hjärnan bara kan hantera en smärta åt gången därför är många som har smärtor aktiva med att skaffa sig träningsverk i olika former. Kanske det även gäller när man är känslomässigt engagerad i en diskussion?

Men oavsett om det är så, så är det ändå sådan jag är och jag får hitta sätt att hantera det på.

Värst är det nog när jag umgås med folk, mina vänner har oftast överseende med det som det känns och tycker om mig ändå… En del gillar nog till och med den sidan. Min fru kan reta sig otroligt på det och brukar tala om för mig efteråt när jag varit ”omöjlig”. Folk som inte känner mig kan nog få ett konstigt första intryck ibland. Men vid dessa tillfällen märker jag det inte själv alls och håller inte med frun när hon påpekar det.

När jag däremot börjat märka det är när jag reagerar för starkt är när jag hamnar i argument på t.ex. internet forum eller facebook. Där är det ofta jag väljer att ta bort inlägg igen, inte för att jag inte står för dem men för att de blir onödigt skarpa. Det bästa sättet att hantera detta är att när man skriver långt och med mycket känsla så väntar man innan man faktiskt postar det någon dag… Då känns det sällan så viktigt längre och gör det det kan man oftast sammanfatta de viktiga bitarna.

Jag upplever egentligen inte detta som något stort problem… Det är bara den jag är, summan av erfarenheter man har :) Det enda problemet är då att människor ibland blir arga på en och vill liksom trycka till en.

Vill inte heller skylla på smärta när det gäller min förmåga att vara omöjlig.. Jag hadde nog klarat vara omöjlig ändå :)

Det lustiga är att jag noterat samma egenhet hos en del andra som just är amputerade, samman med den andra gemensamma draget att inte acceptera att bli motsagda/misstrodda.

Jag tror att detta kommer sig dels av ofta långa perioder med smärta att utstå, samt perioder då man inte fungerar som man hoppas och skulle vilja, och det faktum att man förväntar sig att omgivningen inte tror på en utan bara tycker man är lat. Sällan det faktiskt är så men man har lärt sig förvänta det av andra.

Nähä, nu skall jag försöka planera nästa äventyr, kajak eller kanske vandring :) skavet och blåsan börjar ju bli bättre och det andra löser sig nog med lite fasta.