Träningsverk… Springa..

Jaha, nu har jag slappat länge nog, tror faktiskt inte jag varit aktiv sedan min fjälltur i september det är en lång tid. Men samtidigt har vi som familj haft mycket att hantera som inte har med denna blog att göra.

Det är i alla fall god tid att plocka upp där jag avbröt och fortsätta bättra på min kondition samt att utmana mig själv igen.

Igår fick jag verkligen en sådan chans och en ordentlig spark i baken på flera sätt. Kl 9 igår skulle jag infinna mig på Ortopedverkstaden, med det skrämmande målet att prova springa på en springprotes. Jag fick remissen på denna nästan för ett år sedan och trodde nog att det skulle vara snabbare att fixa, dock ville ortopeden vänta på att OB (Ottobock) skulle få fram utrustning istället för den utrustning som redan fanns tillgänglig hos en annan tillverkare. Vet inte om detta var för att de är knutna till OB eller kanske troligare på grund av min vikt.

I vilket fall som helst var det nu dags, mitt i en förkylning och efter att ha misskött träningen i flera månader att få prova. Tänkte att jag radar upp mina ursäkter direkt i inlägget…

När jag satt där kl 9 imorse var jag både spänd och förväntansfull såväl som rädd… Ja faktiskt det är/var skrämmande, de där fötterna är läskiga. De skall ge så mycket kraft tillbaka vad man förstått samt svåra att gå normalt på… Detta vad jag hade förstått från att läsa om dem och se videos om andra som börjat springa. Förutom detta var att springa i sig skrämmande då jag inte sprungit sedan jag var ett barn… Typ innan amputationen 1976… Ännu värre, tänk om jag inte klarade av det… Knäcka koden… Inte orka…

Här är en bild från när de börjat måtta in. Benet består av fjäderfot från Ottobock, jag tror att denna är specialtillverkad för användaren. Det som de inte haft innan var en sula, men nu har de både en vanlig och en spiksula man lätt kan byta ut. Leden jag har är en 3WR95, det hade varit önskvärt med en 3S80 men de görs ej för min vikt.

Så väntan var nog värt det ändå, när man nu fått specialanpassad proffsutrustning.

Första intrycken när jag fått den på mig var att den var mycket styvare än jag förväntat mig, och inte alls så svår att gå med som jag förväntat mig. En utav de sakerna som också gjort mig nervös var valet av led då jag vet att denna led inte har några skydd för ofrivillig flexion. Detta problem kändes inte lika allvarligt när trampdynan kommer så långt fram vid nedtramp. Dessutom har leden bra inställningar för dämpning de för flexion och extension, detta gjorde att man kunde reglera säkerheten mycket bra efter känsla och känsla.

Exempel max säkerhet:

  • Flexion: max dämpning
  • Extension: min dämpning

Med ovan inställning motverkar leden att benet böjer sig och vinkeln blir då mindre att kasta fram igen, samtidigt som det inte finns något motstånd för att räta ut sig.

Nu kan man ju fundera på varför man inte alltid vill ha det så alltid, men det beror bland annat på hur mycket frigång man vill ha… Ovan inställning är motsatsen till frigång… Exempelvis i gräs..

Hur gick det då kanske ni undrar, och jag måste nog erkänna att jag är riktigt nöjd. Jag har invanda mönster efter 37 år som måste tränas bort spökade ett tag… Och jag tyckte det var läskigt att gå över från gång till att jogga , speciellt på träningsbandet där jag lätt vinglade till.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=myud6LUQ44M&w=500&h=305]

Här är ett roligt klipp där MrT från OB ställer in hastigheten på löparbandet. Han sade att maskinen måste ha fortsatt öka men jag tror han var trött på att jag bara gick :)

Men när vi kom ut i korridorerna där man kunde sträcka ut så lossnade det… Inte direkt, men så när vi testade att två sprang bredvid mig så vågade jag plötsligt och sedan gick det riktigt bra.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=xDnrJ20Mwe0&w=500&h=305]

Ni får tänka på att jag i princip aldrig sprungit sedan jag fick protes.

När jag kom hem efter en halv dag av testande, gåband, springande… Hade jag sådan träningsverk i mage, vader och häl att jag mådde riktigt illa hela kvällen… Men vilken upplevelse det var, jag kan knappt bärga mig från att ut och testa mer. Jag bara ser framför mig hur jag kan ta mig fram längs stigar och vägar på detta sätt…. Så himla häftigt!!

Nu har jag först en testperiod till nästa vecka på torsdag, då jag skall träffa dem igen och avgöra om jag vill fortsätta med detta… Och min enda oro just nu är att jag är för otränad och kommer få för mycket träningsverk att utnyttja denna tiden maximalt… Samt att min ihållande förkylning skall bromsa mig.

Idag har jag i alla fall hållit mig lugn efter halvdagen träning igår, och hoppas jag kan ge desto mer imorgon.