Fjällen september 2013

 

 

Jag beslutade att följa med min far och syster till fjällen för att se hur jag klarade av vandring i den miljön. Från början hade de andra två tänkt att göra en vandrings runda från Storulvån mot och in i Norge och sedan tillbaka igen via lederna och över topparna som fans där. Jag kommer inte ihåg exakt vilka toppar, eller vilken runda det var men tänkte att det var för tufft för mig. I alla fall för första gången utan att veta något om terrängen eller hur långt jag klarar av att gå i den. Som tur var så hade min syster och far ingenting emot att göra dagsutflykter, så med detta som plan satte vi av mot Storulvån.

 

Jag hade som vanligt flera betänkligheter och oroade mig för terrängen, och såg framför mig de hemska skolresorna till Kullen när jag var liten. Där vi klättrade längs de branta bergssidorna, gruset, småstenen och det hala underlaget gjorde det till en plågsam upplevelse… Samtidigt var det ju innan geniumknän och kolfiberfötter. Detta var en annan spännande sak då det var första gången jag skulle kunna testa Genium riktigt ordentligt. Detta tillsammans med nya kläder och allting. Enda nackdelen jag egentligen hade med mig i bagaget var att hylsan åter igen var på tok för stor på grund av viktminskning, men det var bara att hantera. Hade med mig utfyllnadsstrumpor för att minimera skavsåren, samt skavsårsplåster för häl :)

 
 

Resan till Storulvån gjorde vi genom Norge och det var så härligt när vi väl började se fjällen, de känns mäktiga när man kommer från de skånska slätterna, vi hade gissningalekar om hur högt trädgränsen var och så vidare. Det var sent när vi väl kom upp, och utan visning lyckades vi lägga oss på fel platser i vandrarhemmet och fick omlokalisera mitt i natten.

Dag 1:

Det var så härligt att gå till frukosten med all förväntan samt mes den fina utsikten upp mot fjällen. Det var framförallt Lillulven och Getryggen som man direkt såg från stationen. Vi valde att bege oss upp på Lillulven, det låg nära, samt om jag skulle ha bästa chansen att ta mig upp på en topp så var det ju första dagen, sen vet man ju inte hur benet mår.

När jag såg stigarna blev jag först förskräckt, över hur brant och stenigt det var, faktum är att jag nog blev förskräckt över var ny miljö jag stätte på. Pappa och min syster hade skoj åt det senare, att jag flera gånger förvarnade för att det kunde bli för tufft. Men faktum är det att jag tog mig hela vägen upp genom sten, branter, ljung, slask och snö :) inte heller var jag så slut som jag räknat med. Att använda genium i denna miljön var både lärorikt och riktigt trevligt. Det var detta pappa och systern, hade roligt åt ”Först tror du allt e för besvärligt och sen springer du runt som en bergsget”. Onekligen lite kontrast, men jag vill ju inte vara så försiktigoch dessutom ta ut misslyckanden i förskott. Dags att tänka om här, brukar ju alltid säga att det första man måste glömma är att det är omöjligt om man skall lyckas med det. Skall försökaleva efter det också och sluta gnälla.

Det går inte att komma från att jag hade ont i stumpen i slutet på dagen, men jag hade fyllt hylsan med att vecka långkalsongerna mellan linern och hylsan, från lamellen och upp. Detta hjälpte till att motverka skav både vid hylskant och nere med. Jag hade dock benet av så mycket jag kunde och rengjorde stump och liner ordentligt.

Dag 2:

Jag valde att ta en chansning och sätta på skavsårsplåster på hud som gjorde ont sedan gårdagen, innan dagens utflykt. Detta hjälpte till att fylla ut ytterligare längst ned och visade sig vara helt rätt i efterhand för att skydda utsatt hud.

Som det blev för denna dagen var planen att gå upp för getryggen men sedan ta ett spår längs sidan av berget och sedan ner till en raststuga, och tillbaks längs leden. Turen var på ca milen, mestadels genom sank ljung och björksly. Vi hadde dock turen att allt var torrare än normalt, denna gången var det också daga för min syster att vara den som tyckte det var obehagligt. Jag däremot tyckte det var helt ok, med protes har man ju förwdelen av art ha en fot som det inte gör nägot om den blir våt :) Tror o andra sidan inte jag fick någon väta in i kängorna på hela turen, inte ens när vi vadade en å och de andra tog av sig bart.

Det enda missöde var att jag lyckades bryta ena staven och fick låna en av min syster… Ja jag går ofta med stavar, ibland hänger de bara på ryggsäcken men i denna fjällmiljö fan jag ofta trygghet i att faktiskt använda dem. Dessutom gjorde syster och far det samma efter första dagen då de sett fördelarna med att hela kroppen arbetar och delar belastningen.

Detta var en tuff tur, inte bara 4 km+ sankmark utan nästan ännumer när vi kom till fjällleden. Sant det såg ut som en motorväg i jämförelse och nog gick det snabbare km/min men det var ojämt, små stenar och rullande grus/singel jag gillade definitivt inte detta, men utaikten var super och vi träffade trevliga människor på färden.

Jag var bra trött i stumpen när vi kom hem men inga blödande sår efter detta heller :) Jag valde att he benet av samt att gå isäng tidigare… Ordentlig rengöring även dennq dag men jag drog ej av plåster och tejp då kjag befarade att huden följt med iså fall. Men jag tog faktiskt chansen att gå en kurs i fjällöverlevnad innan jag kröp i säng.

 

Dag 3:

Denna dag ville min syster i första hand bestiga den lite mer utmanande Getryggen. Jag var med på detta så vi gav oss av med detta målet. Det var en tuff bestigning uppåt, men vilka utsikter vi hade att beundra.

Jag tog mig upptill den övre randen och där blev det i princip regelrätt klättring över snö och is. Efter några meter av detta bealutade jag att jag uppnått tillräckligt för att vara nöjd med resan, detta samman med att syster och far var riktigt oroligaför mig gjorde att jag vände ner igen. De två andra fortsatte till toppen, något som innebar betydligt mer klättrande samt krypande. Senare fick vi veta att det fanns en annan väg upp som var längre men betydligt lättare.

Men jag ångrar inte att jag avbröt. Fick en eftermiddag för mig själv på bergssidan där jag for fram och tillbaka iväntan på de två andra. Deta gav mig en lysande chans att testa Genium till det yttersta. Leden är i mycket helt lysande i denna miljö, med undantag för igången så är den ett nöje att gå isådan miljö med. Det jag dock tyvärr noterade var att batteritiden snabbt gick ner i påfrestningen, synd att man inte kan lita på 5 dagar… O andra sidan kan jag inte tänka mig en led jag hellre har i denna miljön… I alla fall inte på marknaden nu.

Inte heller denna dag fick jag några blödande sår… Helt otroligt.. Med hylsa som var för stor och allt…

Jag har skrivit ovan från minnet nu flera månader efter, men jag hoppas det var av intresse ändå, och jag ber om ursäkt för fördröjningen.

 

Träningsverk… Springa..

Jaha, nu har jag slappat länge nog, tror faktiskt inte jag varit aktiv sedan min fjälltur i september det är en lång tid. Men samtidigt har vi som familj haft mycket att hantera som inte har med denna blog att göra.

Det är i alla fall god tid att plocka upp där jag avbröt och fortsätta bättra på min kondition samt att utmana mig själv igen.

Igår fick jag verkligen en sådan chans och en ordentlig spark i baken på flera sätt. Kl 9 igår skulle jag infinna mig på Ortopedverkstaden, med det skrämmande målet att prova springa på en springprotes. Jag fick remissen på denna nästan för ett år sedan och trodde nog att det skulle vara snabbare att fixa, dock ville ortopeden vänta på att OB (Ottobock) skulle få fram utrustning istället för den utrustning som redan fanns tillgänglig hos en annan tillverkare. Vet inte om detta var för att de är knutna till OB eller kanske troligare på grund av min vikt.

I vilket fall som helst var det nu dags, mitt i en förkylning och efter att ha misskött träningen i flera månader att få prova. Tänkte att jag radar upp mina ursäkter direkt i inlägget…

När jag satt där kl 9 imorse var jag både spänd och förväntansfull såväl som rädd… Ja faktiskt det är/var skrämmande, de där fötterna är läskiga. De skall ge så mycket kraft tillbaka vad man förstått samt svåra att gå normalt på… Detta vad jag hade förstått från att läsa om dem och se videos om andra som börjat springa. Förutom detta var att springa i sig skrämmande då jag inte sprungit sedan jag var ett barn… Typ innan amputationen 1976… Ännu värre, tänk om jag inte klarade av det… Knäcka koden… Inte orka…

Här är en bild från när de börjat måtta in. Benet består av fjäderfot från Ottobock, jag tror att denna är specialtillverkad för användaren. Det som de inte haft innan var en sula, men nu har de både en vanlig och en spiksula man lätt kan byta ut. Leden jag har är en 3WR95, det hade varit önskvärt med en 3S80 men de görs ej för min vikt.

Så väntan var nog värt det ändå, när man nu fått specialanpassad proffsutrustning.

Första intrycken när jag fått den på mig var att den var mycket styvare än jag förväntat mig, och inte alls så svår att gå med som jag förväntat mig. En utav de sakerna som också gjort mig nervös var valet av led då jag vet att denna led inte har några skydd för ofrivillig flexion. Detta problem kändes inte lika allvarligt när trampdynan kommer så långt fram vid nedtramp. Dessutom har leden bra inställningar för dämpning de för flexion och extension, detta gjorde att man kunde reglera säkerheten mycket bra efter känsla och känsla.

Exempel max säkerhet:

  • Flexion: max dämpning
  • Extension: min dämpning

Med ovan inställning motverkar leden att benet böjer sig och vinkeln blir då mindre att kasta fram igen, samtidigt som det inte finns något motstånd för att räta ut sig.

Nu kan man ju fundera på varför man inte alltid vill ha det så alltid, men det beror bland annat på hur mycket frigång man vill ha… Ovan inställning är motsatsen till frigång… Exempelvis i gräs..

Hur gick det då kanske ni undrar, och jag måste nog erkänna att jag är riktigt nöjd. Jag har invanda mönster efter 37 år som måste tränas bort spökade ett tag… Och jag tyckte det var läskigt att gå över från gång till att jogga , speciellt på träningsbandet där jag lätt vinglade till.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=myud6LUQ44M&w=500&h=305]

Här är ett roligt klipp där MrT från OB ställer in hastigheten på löparbandet. Han sade att maskinen måste ha fortsatt öka men jag tror han var trött på att jag bara gick :)

Men när vi kom ut i korridorerna där man kunde sträcka ut så lossnade det… Inte direkt, men så när vi testade att två sprang bredvid mig så vågade jag plötsligt och sedan gick det riktigt bra.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=xDnrJ20Mwe0&w=500&h=305]

Ni får tänka på att jag i princip aldrig sprungit sedan jag fick protes.

När jag kom hem efter en halv dag av testande, gåband, springande… Hade jag sådan träningsverk i mage, vader och häl att jag mådde riktigt illa hela kvällen… Men vilken upplevelse det var, jag kan knappt bärga mig från att ut och testa mer. Jag bara ser framför mig hur jag kan ta mig fram längs stigar och vägar på detta sätt…. Så himla häftigt!!

Nu har jag först en testperiod till nästa vecka på torsdag, då jag skall träffa dem igen och avgöra om jag vill fortsätta med detta… Och min enda oro just nu är att jag är för otränad och kommer få för mycket träningsverk att utnyttja denna tiden maximalt… Samt att min ihållande förkylning skall bromsa mig.

Idag har jag i alla fall hållit mig lugn efter halvdagen träning igår, och hoppas jag kan ge desto mer imorgon.